Skip to content

admin

Giovanni Hidalgo – melodic conga solo

One of the greatest conga players of our time is Giovanni Hidalgo, and this ten minute solo is well worth watching until the end (and indeed, the following short tune as well). While most congueros use two or three drums, Hidalgo plays no less than six, which makes melodic playing possible. Not only is he playing lightning fast and with amazing technique, but most importantly, he is very musical. At one point, he throws in a melodic phrase from the song Oye como va.


 

TradAttack – live videos and review

So somehow there was an unintentional break in my blogging that became longer and longer, but now I have decided to bring Rasmusic back into action.

As some of you might know, I am a critic for Lira music magazine, and review both albums and live concerts. In 2015, I reviewed the Estonian folk rock band TradAttack‘s debut record, entitled Ah! I wrote that it was ”one of the most unique folk music albums I have heard for years, and also one of the best”.

The trio was formed in 2014 and has already toured in Europe, Asia and North and South America. A few weeks ago, they did their first show in Sweden, which actually became the 28th (!) country that they played in. Very impressive! I was there, of course, and wrote a live review for Lira, which you can read below. I also filmed two songs, and posted them on the Rasmusic youtube channel. .

 


TradAttack use acoustic guitar, drum kit, Estonian bagpipes, whistles, Jew’s harps, voices and a lot of electronic effect units to create their music. Most of the tunes are original compositions, but they also include samples of archive recordings of old folk singers, and sometimes the band sings together with the recordings, blending the old and the new.

Below is my review of the concert at Stallet in Stockholm.

 

2015 hyllade jag TradAttacks debutalbum och uppmanade i recensionen svenska arrangörer att boka bandet. Det har dröjt ända till nu, men när bandet kliver upp på Stallets scen och därmed gör sitt första gig i Sverige blir det faktiskt det tjugoåttonde landet som trion spelat i sedan de startade för bara tre år sedan. Bara det är en rejäl bedrift!

Under den tiden har de spelat på en mängd festivaler på fyra kontinenter, och hemma i Estland på jättescener inför många tusen personer. Stallet är alltså en förhållandevis liten scen, dessutom med sittande publik, men gruppen röjer loss ganska rejält ändå.

På skivan använder TradAttack sig ofta av arkivinspelningar av gamla folksångare som låtarna bygger på, och live spelas dessa upp med hjälp av loop-pedaler. Gruppen använder sig också av en hel del andra effektapparater på både akustisk gitarr, sång och säckpipa, och ljudbilden är extremt genomarbetad. Vissa låtar inleds med en rytm eller ett riff på mungiga eller gitarr som loopas och ligger kvar i botten.

Första set utgörs nästan helt av musik från debutplattan, med en fin mix av tungt ös och enstaka mer finstämda sånger där Sandra Vabarna spelar low whistle. I andra spelar hon makalöst intensiva mungigegrooves eller röjer loss på estnisk säckpipa. Här spelar de också sin allra första låt, Kooreke, där en gammal sånginspelning är central.

Gruppens rutin märks även i mellansnacket, som ofta är riktigt underhållande. Gitarristen Jalmar Vabarna växlar mellan engelska och svenska, ofta i samma mening, och det visar sig att han tidigare pluggat ett år i Sverige. Även Sandra har studerat musik här, och båda drar roande anekdoter från dessa perioder. Innan pausen spelas en låt från gruppens kommande album som släpps i maj, och här presenteras ett ännu tyngre sound än på debuten. Introt med distad gitarr och feta trumfills hade kunnat vara hämtat från ett metalband.

I andra set kommer fler nya låtar, och  vi får nöjet att avnjuta en världspremiär, där inspelad sång och livesång kombineras på ett effektfullt sätt. Det rockiga återkommer, inte minst i ett mäktigt trumsolo av Tõnu Tubli, som inleds kraftfullt och tungt för att efter ett par minuter utmynna i en mjuk trumvirvel. Det finns dock utrymme för att ta ner volymen även i de nya låtarna, där Spark utmärker sig med vackert spel på whistle och klockspel.

Mot konsertens slut används även en sälgflöjt i ett par låtar, och även den spelas på ett mycket intensivt och kreativt sätt. Som sista låt spelas Jaan’kene, där bandet sjunger tillsammans med en inspelning av Anne Vabarna, välkänd folksångerska tillika en äldre släkting till gitarristen.

Som extranummer följer en blytung och snabb polka, som inkluderar ännu ett strålande trumsolo. Före konserten och i pausen fick jag genom de samtal som hördes intrycket att den absoluta merparten av publiken var ester, och det bekräftas i den a cappella-sång som bandet avslutar med, där nästan alla åhörare sjunger med i ett dussintal verser.

In the woods… – Pure

In 1995, just as I was beginning to get into black metal, I bought a compilation album called Blackened which featured practically all of the leading black metal bands at the time. Many of them were of course from Norway, and one of those stood out from the rest in that they had already on their debut album HEart of the ages expanded the borders of the genre way beyond pretty much every other band. They used almost only clean (and absolutely great) singing, and also keyboards which made for a very atmospheric music. The band was called In The Woods… and naturally I soon bought their record, which still to this day is one of my favorite albums of all time. I will write a separate blog post about it later, but today I am extremely happy to present the brand new In The Woods… record, Pure!

The band split up in the year 2000, after putting out three albums and a series of vinyl singles of cover tunes. In 2014, the core trio of drummer Anders Kobro  and twin brothers Christopher and Christian Botteri on bass and guitar respectively announced that In the Woods… would reunite. Now featuring British/Irish vocalist James Fogarty they have been doing live shows throughout 2016, and now in September the new album Pure is released. You can listen to the full album right here on Rasmusic!

 

 

The record label put it online a few days ago and I have been listening to it over and over. It’s certainly has that very obvious In The Woods… sound, and it’s a lot more metal than their last album before the split, Strange in stereo. It is indeed an excellent record, and I love the fact that track 7, Towards the black surreal, includes a vocal melody from the opening track of the band’s debut album, as a kind of nod to their past. Fogarty often sounds eerily similar to the band’s old singer Jan Kenneth Transeth, their voices are so alike that it’s quite astonishing.

Below is a 20 minute interview from a few weeks ago where the band talks about the new album and why they decided to reunite after so many years.

Big Fish – concert review, 3 albums + youtube playlist

Back in 1994, when I was in my early teens, I ended up at a concert with a band that I had never heard of before. They were Big Fish from Uppsala, Sweden, and they completely blew me away! Their music was a totally unique mix of metal, punk, industrial rock, Swedish traditional music and medieval music, using not only regular rock instruments but also accordion and various metal junk percussion. That show was the release gig for their album Sånger ur sten, which I naturally bought. The record also featured extensive use of instruments like crumhorn and hurdy-gurdy, both of which I heard here for the first time, and it has remained one of my very favorite albums ever since.

 

 

Sadly the group disbanded in 1996, and I never got to see them play live again. Until last friday, that is, for after 20 years they reunited to play a one off concert in Uppsala, and of course I just had to be there.

Big Fish played no less than 22 songs from all their albums, and it was simply amazing. The show was incredibly intense and they proved that their music still is highly unique and relevant, despite that two decades have passed. It was definitely the best concert I have been to so far this year, and my Lira review is posted below. Do translate it if you don’t read Swedish to get a more detailed story of this brilliant gig.

 

Vargavinter from 1992 was their first CD. Their previous releases are not available from streaming.

 

Andar i halsen was their last album, released in 1996.

 

For those of you that don’t use Spotify, I have compiled a Youtube play list of all Big Fish tracks that are on there, including a few live cuts from last friday’s show. Enjoy!

 

Here is my Lira review:

Låt mig börja med en tillbakablick. 1994 var jag en nybliven tonåring med ett starkt brinnande intresse för musik, närmare bestämt punk och metal. Inte sällan gick jag på spelningar flera gånger i veckan, och skivsamlingen växte snabbt. Stockholms största skivbutik på den tiden hade en egen liten scen, och en eftermiddag begav jag mig dit för att gå på releasekonsert med en av mina dåvarande favoritgrupper. De gjorde som vanligt bra ifrån sig, men det var det då för mig helt okända förbandet, som även de släppte en ny platta, som gjorde min dag. De kombinerade element från punk och metal med folkmusikaktiga melodier, slagverk i form av diverse metallskrot, och till och med ett dragspel fick plats i denna märkliga mix. Gruppen var Big Fish från Uppsala, albumet de släppte hette Sånger ur sten, och jag blev fullkomligt knockad.

Under de 22 år som gått sedan dess har min musiksmak slagit in på många vitt skilda vägar, men Sånger ur sten har hela tiden förblivit en av mina favoritskivor. Den blev dessutom min första kontakt med instrument som vevlira och krumhorn, som på skivan spelas av gästmusiker, och som används i dessa egensinniga melodier som utgör ett av bandets signum. Det är dessutom inte enbart musiken jag fastnade för. Big Fish lyrik är full av fascinerande berättelser och briljanta metaforer samtidigt som samhällsengagemanget är starkt, och där många punkband höll sig till slagordspolitik har gruppen skrivit många av de bästa sångtexter jag har hört. Dessvärre fick jag aldrig tillfälle att se bandet live igen innan det upplöstes 1996.

I våras såg jag av en slump att Big Fish utannonserat en återföreningskonsert, givetvis i deras gamla hemstad Uppsala. Det är helt uppenbart inte bara jag som längtat efter detta i många år, utan ett utsålt och knökfullt Katalin välkomnar bandet upp på scen med ett värmande jubel. Efter ett rundgångspräglat instrumentalt intro drar bandet igång med Stjärnfrukost och Blues för paranoia, de två inledande spåren från deras sista album Andar i halsen, och därefter utlovas låtar från gruppens samtliga utgåvor. Big Fish utvecklades ständigt under de åtta år de fanns, och deras samlade repertoar är närmast osannolikt mångsidig. Tomas Rudström slamrar fram industrirockrytmer ur sitt metallskrot, för att i nästa stund spela en vals på dragspel eller medeltidsinspirerade melodier på keyboard. Loopade elektroniska beats ligger i bakgrunden i vissa låtar, den enormt tunga Hycklerivisa är metal med läge för headbanging, medan andra tidiga låtar är punkigt snabba.

I flera mellansnack brandtalar sångaren David Giese mot rasism, ett ämne som flera av gruppens texter avhandlar och som tyvärr ständigt är aktuellt. Han betonar att ”musik uppstår ur inspiration och samspel” och att ”folkmusikens sanna själ” handlar om möten, inte om isolering. Detta följs av att Cecilia Österholm från Siri Karlsson gästar i två låtar med sin nyckelharpa. Bandet lyser av spelglädje under hela kvällen och att det gått 20 år sedan de lade av märks det inte ett dugg av. ”Unik” är ett alltför slitet ord i musiksammanhang, men Big Fish gör verkligen skäl för det. Det känns aldrig spretigt eller sökt med alla genremöten, inte ens under en karriäromfattande konsert, utan på något märkligt sätt syr de ihop det till sin helt egen mix.

Big Fish går av scenen förvånansvärt tidigt men återkommer för att göra inte mindre än sju (!) extranummer. Den kavalkaden inleds med den andra låt bandet skrev efter att det bildades 1988, vilken är en slags industriell, mörk syntpop utan minsta spår av vad som komma skulle under senare år. Det är även den enda engelskspråkiga låt som ryms under kvällen. Låturvalet under konserten, som till slut blir cirka 90 minuter lång, omfattar de flesta spår från bandets album, från givna nummer som Nyårshambo och Vandringsvisa i de krossade skallarnas tid till minst lika briljanta Medieburen och 32 takter, och avslutas med en enligt Giese orepeterad Vargavinter, som sitter som gjuten.

Det kanske allra bästa med denna kväll är att den inte alls är en nostalgitripp. Big Fish visar att de i högsta grad är vitala och gör en fullständigt lysande spelning, och deras politiska texter är, tyvärr, minst lika relevanta nu som på 90-talet. Innan bandet för fjärde gången lämnar scenen avslutar vokalisten med orden ”vi kanske ses igen, man vet aldrig”. Konserten var utlovad att bli en engångshändelse och om det blir så är det i högsta grad en värdig tilldragelse, men skulle det trots allt bli fler spelningar är det ett av Sveriges allra främsta och mest säregna band som då kommer tillbaka.

The Forge Players ft Freddie Wadling – Flow my teares

 

flow

 

The Forge Players were kind of a supergroup of Swedish string musicians. The quintet included members of several contemporary chamber music ensembles and symphony orchestras as well as viola player Mikael Marin from the amazing folk band Väsen. In 1998, they released their only album, Flow my teares, which contains renditions of music by Renaissance master composer John Dowland.

In contrast to many versions of Dowlands music, and certainly so compared to the lute and voice setting for which the songs were originally written, The Forge Players’ interpretations are powerful, dark and sometimes quite heavy (as in What if I never speed?). Featured in a few songs each are singers Mikael Samuelsson and Freddie Wadling.

Samuelsson was at that time probably best known for doing the title part in the musical The Phantom of the Opera, in a production that ran in Stockholm for several years (I did actually see that show once). Freddie Wadling’s career began in several punk band in the 1970’s, and he went on to become one of the most unique singers in Sweden, performing avantgarde, rock, and many other genres, in bands like Cortex, The Flesh Quartet and Blue For Two, and as a solo artist. His a capella rendition of the title track on this album is just incredible!

Sadly, Freddie Wadling passed away yesterday at the age of 64.

 

 

 

Nils Frahm – live video + review

One of the best things about going to festivals is that sometimes you see artists that you had never heard before and didn’t have any expectations about. That happened when I was at the Stockholm Music & Arts festival last summer. I knew nothing about Nils Frahm other than what I had read on the festival’s website, but when he got on stage in the scorching afternoon sunlight and performed his solo concert, I was absolutely blown away!

Frahm’s music moves seamlessly between acoustic and electronic, he uses an upright, a grand and an electric piano, plus a few other keyboard and various electronic devices, and often plays two of them simultaneously. The first piece of that concert lasted for about 20 minutes!
Below is a beautiful video of two pieces from a concert at the Louisiana art museum in Copenhagen in 2013.

 

 

Here is my Lira review of the festival show:

Nils Frahm från Berlin nöjer sig inte med både (!) en flygel och ett upprätt piano, utan har även med sig ett elpiano, ett antal syntar och en mängd effektlådor. Med dem skapar han fantastisk electronica där de akustiska instrumenten sömlöst rör sig bland beats och basgångar. Det första musiksjoket pågår i tjugo minuter och inleds på flygeln för att så småningom glida över i en elektronisk dräkt. Det är ofta minimalistiskt, i synnerhet pianospelet, och stundtals väldigt drömskt. Frahm inleder sin sista låt med att ta fram ett par stora klubbor och med dem spela på flygelns strängar och trädelar, och på så sätt skapa ett beat. Mycket snyggt, och hans timme på scen känns alldeles för kort.