Skip to content

Blues

Blood Sweat Drum + Bass – On the road to Damascus

 

The Danish ensemble Blood Sweat Drum + Bass is not exactly a big band, but rather a huge band. Comprising nearly 30 members, they are almost twice as many as an ordinary big band. The band includes a a horn section of course, multiple bassists, up to four (!) drummers/percussionists, guitars, keyboards, two vocalists, and even a live electronics player!
Their conductor and composer (and occasional harmonica soloist) Jens Christian Jensen fuses big band jazz with rock and various forms of electronic music. The excellent 2012 album On the road to Damascus is heavily inspired by classical Syrian music, and features the Syrian guest soloists Essam Rafea and Moslem Rahal, playing oud and nay respectively. Jensen’s compositions combine a live electronic solo with inspiration from Ellington in the piece Oud indigo, and borrow Jimi Hendrix’s riffs in Damascus crosstown traffic.

 

This is like no other big band album I have heard, and I highly recommend it.

 

 

 

Here is my Lira review of the album:

Danska BSD+B gör verkligen skäl för benämningen storband; de är hela 25 musiker ledda av kompositören och munspelaren Jens Christian Jensen. Musiken på denna deras femte skiva är inspirerad av Jensens vistelser i Syrien, och två syriska virtuoser på oud respektive ney är gästsolister i de flesta låtar. Även en av de fyra slagverkarna spelar flera arabiska instrument.
Det finns dock också gott om inslag från rock, elektronisk musik (som bandnamnet antyder) och givetvis jazz. Den fyndiga titeln Oud indigo är förstås en blinkning till Ellington men låten i fråga innehåller en lång duett mellan oud och live-elektronik. Bluesy gnaoui hämtar rytmer från gnawa och förgylls av ett bluesigt munspelssolo. Damascus crosstown traffic lånar grunden från Jimi Hendrix låt Crosstown traffic men övergår på ett mycket snyggt sätt till ett arabiskinspirerat tema. Självklart får bandets gitarrist här stort utrymme före ett kraftigt distat solo.
Musiken är mycket omväxlande och stundtals oerhört tung. Jensen har skrivit riktigt snygga melodier men det kanske starkaste jobbet ligger i de komplexa arrangemangen. On the road to Damascus liknar ingen annan skiva jag har hört, och är definitivt något som alla som gillar nyskapande musik bör kolla upp!

Eric Bibb, Ale Möller & Knut Reiersrud – Blues detour

 

As you probably already know, I’m quite fond of artists who cross genre borders and turn their music into something new. Blues detour is one of my favorite albums of 2014 and features three musicians who fuse the blues with Swedish, Norwegian and Greek traditional tunes. American-born singer and guitarist Eric Bibb has one of the finest and most soulful blues voices I have heard, Swedish multi-instrumentalist Ale Möller plays practically any instrument and genre he can get his hands on, and Norwegian guitarist, saz player and singer Knut Reiersrud has not only played the blues but also done several collaborations with traditional artists from other parts of the world.

 

 

This is their first album together, it’s recorded live and the instrumentation includes not only acoustic guitars, lap steel and harmonicas, but also mandola, saz, various flutes, shawm, trumpet, accordeon, and a reed instrument called clarino. The latter, constructed by Möller and essentially a duduk-like instrument with a clarinet mouthpiece, producing a haunting timbre, is played in the first tune in the video below.

 

 

Here is my Lira review (in Swedish):

Eric Bibb är bluessångare född i USA som i många år bott i Sverige, norrmannen Knut Reiersrud gitarrist med smak för blues och traditionsmusik från många regioner, och Ale Möller spelar ju praktiskt taget alla instrument och genrer han kommer i närheten av.
Tillsammans har de gjort några turnéer under de senaste åren och nu släpps deras första gemensamma skiva, inspelad live. På ett lysande sätt väver de samman olika bluesstilar med nordisk folkmusik, men även sydeuropeisk. Exempelvis visar sig en turkisk saz i Reiersruds händer vara ett ypperligt bluesinstrument, och Möller lägger på sina många flöjter in små melodislingor i flera låtar. Hans rörbladsinstrument clarino ger en närmast spöklik bakgrundsklang till Bibbs dramatiska sång i Nobody’s fault but mine, och Möller sjunger en rebetikasång (jodå, på grekiska) som är riktigt mörk och och tung.
Lite mer renodlad (nåja) folkmusik dyker också upp i form av Ale Möllers munspelstolkning av ett par traditionella polskor. Eric Bibb är gruppens huvudsakliga sångare och flera av hans paradnummer finns såklart med, som Right on time och Needed time. Bibb är en mästare på att sjunga återhållsamt men ändå djupt dramatiskt, som i berättelsen om en svår översvämning.
Det blir inte alla gånger särskilt lyckat när flera på varsitt håll framgångsrika musiker bildar en gemensam grupp, men så är verkligen inte fallet här. Bibb, Möller och Reiersrud är en supertrio där ett plus ett plus ett inte blir tre utan mycket mer än så, och de har gjort en av årets bästa album alla kategorier. Fullständigt briljant!