Skip to content

Early music

Big Fish – concert review, 3 albums + youtube playlist

Back in 1994, when I was in my early teens, I ended up at a concert with a band that I had never heard of before. They were Big Fish from Uppsala, Sweden, and they completely blew me away! Their music was a totally unique mix of metal, punk, industrial rock, Swedish traditional music and medieval music, using not only regular rock instruments but also accordion and various metal junk percussion. That show was the release gig for their album Sånger ur sten, which I naturally bought. The record also featured extensive use of instruments like crumhorn and hurdy-gurdy, both of which I heard here for the first time, and it has remained one of my very favorite albums ever since.

 

 

Sadly the group disbanded in 1996, and I never got to see them play live again. Until last friday, that is, for after 20 years they reunited to play a one off concert in Uppsala, and of course I just had to be there.

Big Fish played no less than 22 songs from all their albums, and it was simply amazing. The show was incredibly intense and they proved that their music still is highly unique and relevant, despite that two decades have passed. It was definitely the best concert I have been to so far this year, and my Lira review is posted below. Do translate it if you don’t read Swedish to get a more detailed story of this brilliant gig.

 

Vargavinter from 1992 was their first CD. Their previous releases are not available from streaming.

 

Andar i halsen was their last album, released in 1996.

 

For those of you that don’t use Spotify, I have compiled a Youtube play list of all Big Fish tracks that are on there, including a few live cuts from last friday’s show. Enjoy!

 

Here is my Lira review:

Låt mig börja med en tillbakablick. 1994 var jag en nybliven tonåring med ett starkt brinnande intresse för musik, närmare bestämt punk och metal. Inte sällan gick jag på spelningar flera gånger i veckan, och skivsamlingen växte snabbt. Stockholms största skivbutik på den tiden hade en egen liten scen, och en eftermiddag begav jag mig dit för att gå på releasekonsert med en av mina dåvarande favoritgrupper. De gjorde som vanligt bra ifrån sig, men det var det då för mig helt okända förbandet, som även de släppte en ny platta, som gjorde min dag. De kombinerade element från punk och metal med folkmusikaktiga melodier, slagverk i form av diverse metallskrot, och till och med ett dragspel fick plats i denna märkliga mix. Gruppen var Big Fish från Uppsala, albumet de släppte hette Sånger ur sten, och jag blev fullkomligt knockad.

Under de 22 år som gått sedan dess har min musiksmak slagit in på många vitt skilda vägar, men Sånger ur sten har hela tiden förblivit en av mina favoritskivor. Den blev dessutom min första kontakt med instrument som vevlira och krumhorn, som på skivan spelas av gästmusiker, och som används i dessa egensinniga melodier som utgör ett av bandets signum. Det är dessutom inte enbart musiken jag fastnade för. Big Fish lyrik är full av fascinerande berättelser och briljanta metaforer samtidigt som samhällsengagemanget är starkt, och där många punkband höll sig till slagordspolitik har gruppen skrivit många av de bästa sångtexter jag har hört. Dessvärre fick jag aldrig tillfälle att se bandet live igen innan det upplöstes 1996.

I våras såg jag av en slump att Big Fish utannonserat en återföreningskonsert, givetvis i deras gamla hemstad Uppsala. Det är helt uppenbart inte bara jag som längtat efter detta i många år, utan ett utsålt och knökfullt Katalin välkomnar bandet upp på scen med ett värmande jubel. Efter ett rundgångspräglat instrumentalt intro drar bandet igång med Stjärnfrukost och Blues för paranoia, de två inledande spåren från deras sista album Andar i halsen, och därefter utlovas låtar från gruppens samtliga utgåvor. Big Fish utvecklades ständigt under de åtta år de fanns, och deras samlade repertoar är närmast osannolikt mångsidig. Tomas Rudström slamrar fram industrirockrytmer ur sitt metallskrot, för att i nästa stund spela en vals på dragspel eller medeltidsinspirerade melodier på keyboard. Loopade elektroniska beats ligger i bakgrunden i vissa låtar, den enormt tunga Hycklerivisa är metal med läge för headbanging, medan andra tidiga låtar är punkigt snabba.

I flera mellansnack brandtalar sångaren David Giese mot rasism, ett ämne som flera av gruppens texter avhandlar och som tyvärr ständigt är aktuellt. Han betonar att ”musik uppstår ur inspiration och samspel” och att ”folkmusikens sanna själ” handlar om möten, inte om isolering. Detta följs av att Cecilia Österholm från Siri Karlsson gästar i två låtar med sin nyckelharpa. Bandet lyser av spelglädje under hela kvällen och att det gått 20 år sedan de lade av märks det inte ett dugg av. ”Unik” är ett alltför slitet ord i musiksammanhang, men Big Fish gör verkligen skäl för det. Det känns aldrig spretigt eller sökt med alla genremöten, inte ens under en karriäromfattande konsert, utan på något märkligt sätt syr de ihop det till sin helt egen mix.

Big Fish går av scenen förvånansvärt tidigt men återkommer för att göra inte mindre än sju (!) extranummer. Den kavalkaden inleds med den andra låt bandet skrev efter att det bildades 1988, vilken är en slags industriell, mörk syntpop utan minsta spår av vad som komma skulle under senare år. Det är även den enda engelskspråkiga låt som ryms under kvällen. Låturvalet under konserten, som till slut blir cirka 90 minuter lång, omfattar de flesta spår från bandets album, från givna nummer som Nyårshambo och Vandringsvisa i de krossade skallarnas tid till minst lika briljanta Medieburen och 32 takter, och avslutas med en enligt Giese orepeterad Vargavinter, som sitter som gjuten.

Det kanske allra bästa med denna kväll är att den inte alls är en nostalgitripp. Big Fish visar att de i högsta grad är vitala och gör en fullständigt lysande spelning, och deras politiska texter är, tyvärr, minst lika relevanta nu som på 90-talet. Innan bandet för fjärde gången lämnar scenen avslutar vokalisten med orden ”vi kanske ses igen, man vet aldrig”. Konserten var utlovad att bli en engångshändelse och om det blir så är det i högsta grad en värdig tilldragelse, men skulle det trots allt bli fler spelningar är det ett av Sveriges allra främsta och mest säregna band som då kommer tillbaka.

The Forge Players ft Freddie Wadling – Flow my teares

 

flow

 

The Forge Players were kind of a supergroup of Swedish string musicians. The quintet included members of several contemporary chamber music ensembles and symphony orchestras as well as viola player Mikael Marin from the amazing folk band Väsen. In 1998, they released their only album, Flow my teares, which contains renditions of music by Renaissance master composer John Dowland.

In contrast to many versions of Dowlands music, and certainly so compared to the lute and voice setting for which the songs were originally written, The Forge Players’ interpretations are powerful, dark and sometimes quite heavy (as in What if I never speed?). Featured in a few songs each are singers Mikael Samuelsson and Freddie Wadling.

Samuelsson was at that time probably best known for doing the title part in the musical The Phantom of the Opera, in a production that ran in Stockholm for several years (I did actually see that show once). Freddie Wadling’s career began in several punk band in the 1970’s, and he went on to become one of the most unique singers in Sweden, performing avantgarde, rock, and many other genres, in bands like Cortex, The Flesh Quartet and Blue For Two, and as a solo artist. His a capella rendition of the title track on this album is just incredible!

Sadly, Freddie Wadling passed away yesterday at the age of 64.

 

 

 

L’Arpeggiata – Mediterraneo

 

L’Arpeggiata is most definitely not your average early music ensemble. Directed by the brilliant theorbo player and arranger Christina Pluhar, the Paris-based group includes instrumentalists, singers and sometimes even a dancer from around a dozen countries, and often guest artists from even more countries. In November 2015 the ensemble celebrates its 15 year anniversary, and they have released an album almost every year since the start. Some of the records feature music by a specific baroque composer while others focus on a geographic region.

The latter is the case with the 2013 album Mediterraneo, which contains traditional music from southern Europe. Featured here are guest vocalists and musicians from Greece, Portugal, Catalonia and Turkey, among them fado singer Mísia, in addition to L’Arpeggiata’s regular members. The instrumentarium includes instruments such as baroque guitar, harp, cornett, psaltery, harpsichord, double bass and lots of percussion, but also lavta, lyra, kanun, saz and Portuguese guitar.

 

 

Last year I had the pleasure of attending L’Arpeggiata’s concert in Stockholm where they performed this program. Below is my Lira review of this show.

 

Den trettonde upplagan av Stockholm Early Music Festival invigs genom en konsert med en av de allra mest efterfrågade barockensemblerna: L’Arpeggiata. Konsertprogrammet har titeln Mediterraneo och innehåller framför allt 1600-talsmusik från några sydeuropeiska länder intill Medelhavet, i synnerhet nuvarande Italien och Spanien. Presentatören citerar ensemblens ledare Christina Pluhar: ”havet separerar inte kulturerna, det förenar dem”.
Därmed inleds konserten med ljudet av havsvågor från slagverkaren David Mayorals ocean drum, som intro till den ljuvligt vackra greko-salentinska sången Are mou rindinedha med fin stämsång av Vincenzo Capezzuto och Raquel Andueza. Den följs av den spanska Tres sirenas, som börjar lika mjukt innan rytmerna driver upp intensiteten.
Under konserten spelas inte enbart sånger utan också en hel del instrumentala stycken där de flesta av de för kvällen sju musikerna visar upp sin skicklighet som solister. Exempelvis briljerar Mayoral med ett blixtrande kastanjettsolo, och i en synnerligen jazzig låt följs solon på sinka och melodica av en underbar perkussiv duett med Mayoral och kontrabasisten Boris Schmidt. Cembalisten Francesco Turrisi visar sig vara en virtuos även på tamburello, en italiensk tamburin, i några tarantellor.
På några stycken medverkar även dansaren Anna Dego, i just tarantellorna med oerhört intensiv solodans. Dego är en av de allra mest uttrycksfulla dansare jag sett, inte minst i samspelet med sångarna och musikerna, ibland med ett djupt dramatiskt utspel och andra gånger med enormt kaxiga blickar mot publiken. Även Andueza är närmast överdramatisk emellanåt, men det är likväl effektfullt.
Denna kväll består L’Arpeggiata förutom ovan nämnda av Margit Übellacker på hackbräde, Eero Palviainen som spelar ärkeluta och barockgitarr, och förstås ledaren Christina Pluhar på teorb (vilket liksom ärkeluta är en två meter lång luta).
Pluhar och ensemblen har ofta lekfulla överraskningar på lut, och det mest förvånande denna gång är extranumret. Det är ytterligare en tarantella, men strax bromsas det höga tempot in och Capezzutos intensiva sång glider över i ett slags rappande, med jazzigt instrumentalkomp!
L’Arpeggiata är som alltid briljanta och kreativa, och festivalen kunde knappast ha fått en bättre inledning.
Rasmus Klockljung