Skip to content

Folk/traditional

TradAttack – live videos and review

So somehow there was an unintentional break in my blogging that became longer and longer, but now I have decided to bring Rasmusic back into action.

As some of you might know, I am a critic for Lira music magazine, and review both albums and live concerts. In 2015, I reviewed the Estonian folk rock band TradAttack‘s debut record, entitled Ah! I wrote that it was ”one of the most unique folk music albums I have heard for years, and also one of the best”.

The trio was formed in 2014 and has already toured in Europe, Asia and North and South America. A few weeks ago, they did their first show in Sweden, which actually became the 28th (!) country that they played in. Very impressive! I was there, of course, and wrote a live review for Lira, which you can read below. I also filmed two songs, and posted them on the Rasmusic youtube channel. .

 


TradAttack use acoustic guitar, drum kit, Estonian bagpipes, whistles, Jew’s harps, voices and a lot of electronic effect units to create their music. Most of the tunes are original compositions, but they also include samples of archive recordings of old folk singers, and sometimes the band sings together with the recordings, blending the old and the new.

Below is my review of the concert at Stallet in Stockholm.

 

2015 hyllade jag TradAttacks debutalbum och uppmanade i recensionen svenska arrangörer att boka bandet. Det har dröjt ända till nu, men när bandet kliver upp på Stallets scen och därmed gör sitt första gig i Sverige blir det faktiskt det tjugoåttonde landet som trion spelat i sedan de startade för bara tre år sedan. Bara det är en rejäl bedrift!

Under den tiden har de spelat på en mängd festivaler på fyra kontinenter, och hemma i Estland på jättescener inför många tusen personer. Stallet är alltså en förhållandevis liten scen, dessutom med sittande publik, men gruppen röjer loss ganska rejält ändå.

På skivan använder TradAttack sig ofta av arkivinspelningar av gamla folksångare som låtarna bygger på, och live spelas dessa upp med hjälp av loop-pedaler. Gruppen använder sig också av en hel del andra effektapparater på både akustisk gitarr, sång och säckpipa, och ljudbilden är extremt genomarbetad. Vissa låtar inleds med en rytm eller ett riff på mungiga eller gitarr som loopas och ligger kvar i botten.

Första set utgörs nästan helt av musik från debutplattan, med en fin mix av tungt ös och enstaka mer finstämda sånger där Sandra Vabarna spelar low whistle. I andra spelar hon makalöst intensiva mungigegrooves eller röjer loss på estnisk säckpipa. Här spelar de också sin allra första låt, Kooreke, där en gammal sånginspelning är central.

Gruppens rutin märks även i mellansnacket, som ofta är riktigt underhållande. Gitarristen Jalmar Vabarna växlar mellan engelska och svenska, ofta i samma mening, och det visar sig att han tidigare pluggat ett år i Sverige. Även Sandra har studerat musik här, och båda drar roande anekdoter från dessa perioder. Innan pausen spelas en låt från gruppens kommande album som släpps i maj, och här presenteras ett ännu tyngre sound än på debuten. Introt med distad gitarr och feta trumfills hade kunnat vara hämtat från ett metalband.

I andra set kommer fler nya låtar, och  vi får nöjet att avnjuta en världspremiär, där inspelad sång och livesång kombineras på ett effektfullt sätt. Det rockiga återkommer, inte minst i ett mäktigt trumsolo av Tõnu Tubli, som inleds kraftfullt och tungt för att efter ett par minuter utmynna i en mjuk trumvirvel. Det finns dock utrymme för att ta ner volymen även i de nya låtarna, där Spark utmärker sig med vackert spel på whistle och klockspel.

Mot konsertens slut används även en sälgflöjt i ett par låtar, och även den spelas på ett mycket intensivt och kreativt sätt. Som sista låt spelas Jaan’kene, där bandet sjunger tillsammans med en inspelning av Anne Vabarna, välkänd folksångerska tillika en äldre släkting till gitarristen.

Som extranummer följer en blytung och snabb polka, som inkluderar ännu ett strålande trumsolo. Före konserten och i pausen fick jag genom de samtal som hördes intrycket att den absoluta merparten av publiken var ester, och det bekräftas i den a cappella-sång som bandet avslutar med, där nästan alla åhörare sjunger med i ett dussintal verser.

Big Fish – concert review, 3 albums + youtube playlist

Back in 1994, when I was in my early teens, I ended up at a concert with a band that I had never heard of before. They were Big Fish from Uppsala, Sweden, and they completely blew me away! Their music was a totally unique mix of metal, punk, industrial rock, Swedish traditional music and medieval music, using not only regular rock instruments but also accordion and various metal junk percussion. That show was the release gig for their album Sånger ur sten, which I naturally bought. The record also featured extensive use of instruments like crumhorn and hurdy-gurdy, both of which I heard here for the first time, and it has remained one of my very favorite albums ever since.

 

 

Sadly the group disbanded in 1996, and I never got to see them play live again. Until last friday, that is, for after 20 years they reunited to play a one off concert in Uppsala, and of course I just had to be there.

Big Fish played no less than 22 songs from all their albums, and it was simply amazing. The show was incredibly intense and they proved that their music still is highly unique and relevant, despite that two decades have passed. It was definitely the best concert I have been to so far this year, and my Lira review is posted below. Do translate it if you don’t read Swedish to get a more detailed story of this brilliant gig.

 

Vargavinter from 1992 was their first CD. Their previous releases are not available from streaming.

 

Andar i halsen was their last album, released in 1996.

 

For those of you that don’t use Spotify, I have compiled a Youtube play list of all Big Fish tracks that are on there, including a few live cuts from last friday’s show. Enjoy!

 

Here is my Lira review:

Låt mig börja med en tillbakablick. 1994 var jag en nybliven tonåring med ett starkt brinnande intresse för musik, närmare bestämt punk och metal. Inte sällan gick jag på spelningar flera gånger i veckan, och skivsamlingen växte snabbt. Stockholms största skivbutik på den tiden hade en egen liten scen, och en eftermiddag begav jag mig dit för att gå på releasekonsert med en av mina dåvarande favoritgrupper. De gjorde som vanligt bra ifrån sig, men det var det då för mig helt okända förbandet, som även de släppte en ny platta, som gjorde min dag. De kombinerade element från punk och metal med folkmusikaktiga melodier, slagverk i form av diverse metallskrot, och till och med ett dragspel fick plats i denna märkliga mix. Gruppen var Big Fish från Uppsala, albumet de släppte hette Sånger ur sten, och jag blev fullkomligt knockad.

Under de 22 år som gått sedan dess har min musiksmak slagit in på många vitt skilda vägar, men Sånger ur sten har hela tiden förblivit en av mina favoritskivor. Den blev dessutom min första kontakt med instrument som vevlira och krumhorn, som på skivan spelas av gästmusiker, och som används i dessa egensinniga melodier som utgör ett av bandets signum. Det är dessutom inte enbart musiken jag fastnade för. Big Fish lyrik är full av fascinerande berättelser och briljanta metaforer samtidigt som samhällsengagemanget är starkt, och där många punkband höll sig till slagordspolitik har gruppen skrivit många av de bästa sångtexter jag har hört. Dessvärre fick jag aldrig tillfälle att se bandet live igen innan det upplöstes 1996.

I våras såg jag av en slump att Big Fish utannonserat en återföreningskonsert, givetvis i deras gamla hemstad Uppsala. Det är helt uppenbart inte bara jag som längtat efter detta i många år, utan ett utsålt och knökfullt Katalin välkomnar bandet upp på scen med ett värmande jubel. Efter ett rundgångspräglat instrumentalt intro drar bandet igång med Stjärnfrukost och Blues för paranoia, de två inledande spåren från deras sista album Andar i halsen, och därefter utlovas låtar från gruppens samtliga utgåvor. Big Fish utvecklades ständigt under de åtta år de fanns, och deras samlade repertoar är närmast osannolikt mångsidig. Tomas Rudström slamrar fram industrirockrytmer ur sitt metallskrot, för att i nästa stund spela en vals på dragspel eller medeltidsinspirerade melodier på keyboard. Loopade elektroniska beats ligger i bakgrunden i vissa låtar, den enormt tunga Hycklerivisa är metal med läge för headbanging, medan andra tidiga låtar är punkigt snabba.

I flera mellansnack brandtalar sångaren David Giese mot rasism, ett ämne som flera av gruppens texter avhandlar och som tyvärr ständigt är aktuellt. Han betonar att ”musik uppstår ur inspiration och samspel” och att ”folkmusikens sanna själ” handlar om möten, inte om isolering. Detta följs av att Cecilia Österholm från Siri Karlsson gästar i två låtar med sin nyckelharpa. Bandet lyser av spelglädje under hela kvällen och att det gått 20 år sedan de lade av märks det inte ett dugg av. ”Unik” är ett alltför slitet ord i musiksammanhang, men Big Fish gör verkligen skäl för det. Det känns aldrig spretigt eller sökt med alla genremöten, inte ens under en karriäromfattande konsert, utan på något märkligt sätt syr de ihop det till sin helt egen mix.

Big Fish går av scenen förvånansvärt tidigt men återkommer för att göra inte mindre än sju (!) extranummer. Den kavalkaden inleds med den andra låt bandet skrev efter att det bildades 1988, vilken är en slags industriell, mörk syntpop utan minsta spår av vad som komma skulle under senare år. Det är även den enda engelskspråkiga låt som ryms under kvällen. Låturvalet under konserten, som till slut blir cirka 90 minuter lång, omfattar de flesta spår från bandets album, från givna nummer som Nyårshambo och Vandringsvisa i de krossade skallarnas tid till minst lika briljanta Medieburen och 32 takter, och avslutas med en enligt Giese orepeterad Vargavinter, som sitter som gjuten.

Det kanske allra bästa med denna kväll är att den inte alls är en nostalgitripp. Big Fish visar att de i högsta grad är vitala och gör en fullständigt lysande spelning, och deras politiska texter är, tyvärr, minst lika relevanta nu som på 90-talet. Innan bandet för fjärde gången lämnar scenen avslutar vokalisten med orden ”vi kanske ses igen, man vet aldrig”. Konserten var utlovad att bli en engångshändelse och om det blir så är det i högsta grad en värdig tilldragelse, men skulle det trots allt bli fler spelningar är det ett av Sveriges allra främsta och mest säregna band som då kommer tillbaka.

The Forge Players ft Freddie Wadling – Flow my teares

 

flow

 

The Forge Players were kind of a supergroup of Swedish string musicians. The quintet included members of several contemporary chamber music ensembles and symphony orchestras as well as viola player Mikael Marin from the amazing folk band Väsen. In 1998, they released their only album, Flow my teares, which contains renditions of music by Renaissance master composer John Dowland.

In contrast to many versions of Dowlands music, and certainly so compared to the lute and voice setting for which the songs were originally written, The Forge Players’ interpretations are powerful, dark and sometimes quite heavy (as in What if I never speed?). Featured in a few songs each are singers Mikael Samuelsson and Freddie Wadling.

Samuelsson was at that time probably best known for doing the title part in the musical The Phantom of the Opera, in a production that ran in Stockholm for several years (I did actually see that show once). Freddie Wadling’s career began in several punk band in the 1970’s, and he went on to become one of the most unique singers in Sweden, performing avantgarde, rock, and many other genres, in bands like Cortex, The Flesh Quartet and Blue For Two, and as a solo artist. His a capella rendition of the title track on this album is just incredible!

Sadly, Freddie Wadling passed away yesterday at the age of 64.

 

 

 

Bothnia Rythm Orchestra & Ulvens Döttrar – Månmors gästabud

 

There have been countless collaborations between big bands and artists from other genres, from pop to folk music. Some of those have been really good, others not, but often they take the shape of the solo artist/band being accompanied by the big band.

One project that I really like is the collaboration between the Finnish-Swedish big band Bothnia Rhythm Orchestra and the three singing sisters that make up the folk music trio Ulvens Döttrar from the Åland islands in the Baltic sea. What’s so great about this is that I don’t get the impression that one band is accompanying the other. In fact it does not even sound like there are two bands at all, but rather like one big unit.

 

The songs on this album are all written by the sisters, except two compositions, and arranged by the artistic director of the big band in a brilliant way.

 

These videos are from a concert at the jazz festival in Umeå, Sweden. This also includes a song that is not on the album.

 

 

 

 

 

 

This is my Lira review of the record.

 

Det är långt ifrån alltid det blir särskilt lyckat när exempelvis folkmusik kläs i storbandsdräkt, men så är verkligen inte fallet med Månmors gästabud. Botnia Rhythm Orchestra är ett finsk-svenskt storband som är verksamt på båda sidor av Östersjön, och folkmusikgruppen Ulvens Döttrar hör hemma mitt i densamma, närmare bestämt på Åland.

All musik i detta samarbete är nyskriven, huvudsakligen av en av trions medlemmar, och ypperligt arrangerad. Variationen är mycket stor, från den inledande, suggestiva Genom jorden, vars sångstämmor slingrar sig om varandra, till den kraftfulla Davaj, med tunga rytmer och rått nyckelharpsspel.
De tre systrarna Grüssner som utgör Ulvens Döttrar är huvudsakligen sångerskor, men deras inslag av bland annat mungigor smälter oväntat väl ihop med storbandet, och just det utgör även en otippad klangbotten till basklarinettintrot i en låt. Månmors gästabud är inte folkmusik som kompas av ett storband, inte ens upplevs det som att det är två olika grupper som spelar tillsammans, utan här smälter verkligen rösterna och BRO samman till en enhet. Därför, och inte minst tack vare starka låtar och mycket skickliga musiker, är detta en alldeles utmärkt skiva.

Snarky Puppy documentary & live show

The fine radio channel NPR Music recently made a video and radio documentary about Snarky Puppy, one of the busiest jazz-related bands around, playing up to 200 shows a year! Several live cuts from a gig in Dallas, near where the group was originally formed, are combined with documentary sections where band leader and bassist Michael League talks about his way of composing and where his inspireation comes from, among other things.

The radio piece is almost twice as long as the video, and I recommend watching/listening to both as it’s very enjoyable to see the band on stage.

 

 

Snarky Puppy has just released their most recent project, the DVD/CD Family dinner vol. 2, where an extended version of this already rather massive band performs with different guest artist on each track. Some of the videos are on youtube, and this one featuring vocalist Becca Stevens and the legendary Swedish folk band Väsen is really cool. Other guests on this project include Salif Keita, David Crosby, Susana Baca and Charlie Hunter.

The best album of 2015: Efrén Lopez – El fill de llop

A new year has begun, so I’d like to present to you my favorite record that was released in 2015.

There are some artists that are truly one of a kind. One of them is Efrén Lopez. He is a multi-instrumentalist in the greatest sense of the word, meaning he does not play ”just” three or four instruments but several dozens. On his website around 70 (!) string instruments are listed and pictured, and Lopez has also studied many different musical traditions and styles from southern Europe, Western Asia and the Middle East.

I first heard Efrén Lopez more than a decade ago, when I discovered the wonderful medieval group L’Ham de Foc where he and singer Mara Aranda were the core members. Since then I have been a big fan and have enjoyed many of the countless groups and artists that he has performed and recorded with, including the brilliant Ross Daly, Lopez’ current medieval band Evo, the wonderful trio with Stelios Petrakis and Bijan Chemirani, and his collaboration with medieval music giants Oni Wytars.

2015 saw the release of Efrén Lopez’ very first solo album, El fill de llop, which includes almost only his original compositions. They are inspired by diffferent traditions, and sometimes specific geographic places, from Turkey, France, Greece, Portugal and other regions. Lopez plays around 20 instruments on the album, such as oud, hurdy-gurdy, santur and banjo, and several guest artists provide percussion, flutes, bagpipes, vocals and bowed string instruments. All the arrangements are very elaborate, and five of the eleven tracks are around eight minutes or longer, with the whole record being 76 minutes!
Below is the entire record on Spotify. For those of you that donät use Spotify, one full tune and short snippets of all the other album tracks are on the soundcloud page.

 

 

To celebrate the release of the album, Lopez put together a band that he named Abracadabra to perform the music live. This playlist includes six of the tunes. As you can see, there are quite a few instruments being used…

 

 

Below is my Lira review of El fill de llop.

Det finns två alternativ. Antingen lever Efrén López i en värld där dygnet har många gånger fler timmar än för oss andra, eller så är han groteskt talangfull. Sedan drygt femton år har denne katalan turnerat och gjort skivor med sanslöst många artister och egna grupper inom folkmusik och medeltida musik, och han har lärt sig bemästra otaliga stränginstrument och traditionella musikformer från Mellanöstern, Sydeuropa och Asien (på hans webbsida listas ett sjuttiotal instrument och ungefär lika många artister respektive plattor).
Trots, eller kanske snarare på grund av, denna digra produktion har han inte gjort någon soloskiva förrän nu. El fill del llop ger en bred men oundvikligen inte komplett översikt över López mångsidighet. Här nöjer han sig med att spela omkring tjugo instrument, bland annat oud, vevlira, bandlös gitarr, gotisk harpa, santur och flera instrument ur den turkisk-kurdiska saz-familjen. Dessutom får han hjälp av en mängd gästmusiker.
Låttitlarna är på ett flertal språk, från farsi till franska, och här finns inspiration från traditionell musik från Grekland, Turkiet och många andra platser. Alla utom ett spår är skrivna av López, ibland tillsammans med gästerna. Spelskickligheten och kompositionerna håller förstås högsta klass rakt igenom, och för mig som har följt Efrén López karriär under många år är det en ren njutning att lyssna på El fill de llop. Helt lysande!