Skip to content

Folk/traditional

Eric Bibb, Ale Möller & Knut Reiersrud – Blues detour

 

As you probably already know, I’m quite fond of artists who cross genre borders and turn their music into something new. Blues detour is one of my favorite albums of 2014 and features three musicians who fuse the blues with Swedish, Norwegian and Greek traditional tunes. American-born singer and guitarist Eric Bibb has one of the finest and most soulful blues voices I have heard, Swedish multi-instrumentalist Ale Möller plays practically any instrument and genre he can get his hands on, and Norwegian guitarist, saz player and singer Knut Reiersrud has not only played the blues but also done several collaborations with traditional artists from other parts of the world.

 

 

This is their first album together, it’s recorded live and the instrumentation includes not only acoustic guitars, lap steel and harmonicas, but also mandola, saz, various flutes, shawm, trumpet, accordeon, and a reed instrument called clarino. The latter, constructed by Möller and essentially a duduk-like instrument with a clarinet mouthpiece, producing a haunting timbre, is played in the first tune in the video below.

 

 

Here is my Lira review (in Swedish):

Eric Bibb är bluessångare född i USA som i många år bott i Sverige, norrmannen Knut Reiersrud gitarrist med smak för blues och traditionsmusik från många regioner, och Ale Möller spelar ju praktiskt taget alla instrument och genrer han kommer i närheten av.
Tillsammans har de gjort några turnéer under de senaste åren och nu släpps deras första gemensamma skiva, inspelad live. På ett lysande sätt väver de samman olika bluesstilar med nordisk folkmusik, men även sydeuropeisk. Exempelvis visar sig en turkisk saz i Reiersruds händer vara ett ypperligt bluesinstrument, och Möller lägger på sina många flöjter in små melodislingor i flera låtar. Hans rörbladsinstrument clarino ger en närmast spöklik bakgrundsklang till Bibbs dramatiska sång i Nobody’s fault but mine, och Möller sjunger en rebetikasång (jodå, på grekiska) som är riktigt mörk och och tung.
Lite mer renodlad (nåja) folkmusik dyker också upp i form av Ale Möllers munspelstolkning av ett par traditionella polskor. Eric Bibb är gruppens huvudsakliga sångare och flera av hans paradnummer finns såklart med, som Right on time och Needed time. Bibb är en mästare på att sjunga återhållsamt men ändå djupt dramatiskt, som i berättelsen om en svår översvämning.
Det blir inte alla gånger särskilt lyckat när flera på varsitt håll framgångsrika musiker bildar en gemensam grupp, men så är verkligen inte fallet här. Bibb, Möller och Reiersrud är en supertrio där ett plus ett plus ett inte blir tre utan mycket mer än så, och de har gjort en av årets bästa album alla kategorier. Fullständigt briljant!

The cover series: The Unthanks & King Crimson

Playing a cover song is not as easy as one might think, at least not if it’s to be done well. Many bands try to sound as identical to the original artist as they can, and to me this is usually quite pointless. To make a cover interesting in my opinion, you have to add your own character to the song, not try to be a jukebox. In many cases this happens when artists cover a song from a totally different genre than they usually play.

This post introduces The cover series, where I present artists who do precisely this.
British sisters Becky and Rachel Unthanks, vocalists of The Unthanks, have their roots in English folk singing, and use that as the foundation for their music as it expands in different directions. Their rendition of one of King Crimson‘s most wonderful tracks, Starless, is utterly beautiful and haunting, with piano and a string quartet providing the accompaniment for the vocals and trumpet.

 

 

Below is King Crimson’s original song.

 

Hohka – Mailla/halmeilla

 

The first band to be featured on Rasmusic is the Finnish folk rock group Hohka. This rather heavy, pulsating tune is entitled Kertalaaki and is written by their bassist Enne Purovaara. The video was shot earlier this year at the release concert for the album Mailla/halmeilla, which is Hohka’s second record.

 

 

This is my Lira review of the album (in Swedish):

 

Den finska kvartetten Hohka gillar uppenbarligen kontraster. På denna deras andra skiva finns exempelvis den riktigt tunga schottisen Kertalaaki, med en dragspelsmelodi över distade, malande kompriff och något som låter som en theremin. Den följs direkt av en vacker vals med nyckelharpsmelodi och skimrande kanteleklanger, vilken börjar mycket lågmält men sedan stegras i intensitet. Hohka spelar enbart egna kompositioner med utgångspunkt i folkmusik och har sättningen fiol/nyckelharpa, dragspel, kontrabas/elbas samt kantele/gitarr, men tar även hjälp av en slagverkare och en hornist i några spår. I polkan Suurin pudottaja samsas tvåtaktstrummor och ett pulserande elbasriff med orgel och en charmig melodi, som ännu ett exempel på gruppens musikaliska bredd.

 

Below is the whole album on Spotify.