Skip to content

Metal

In the woods… – Pure

In 1995, just as I was beginning to get into black metal, I bought a compilation album called Blackened which featured practically all of the leading black metal bands at the time. Many of them were of course from Norway, and one of those stood out from the rest in that they had already on their debut album HEart of the ages expanded the borders of the genre way beyond pretty much every other band. They used almost only clean (and absolutely great) singing, and also keyboards which made for a very atmospheric music. The band was called In The Woods… and naturally I soon bought their record, which still to this day is one of my favorite albums of all time. I will write a separate blog post about it later, but today I am extremely happy to present the brand new In The Woods… record, Pure!

The band split up in the year 2000, after putting out three albums and a series of vinyl singles of cover tunes. In 2014, the core trio of drummer Anders Kobro  and twin brothers Christopher and Christian Botteri on bass and guitar respectively announced that In the Woods… would reunite. Now featuring British/Irish vocalist James Fogarty they have been doing live shows throughout 2016, and now in September the new album Pure is released. You can listen to the full album right here on Rasmusic!

 

 

The record label put it online a few days ago and I have been listening to it over and over. It’s certainly has that very obvious In The Woods… sound, and it’s a lot more metal than their last album before the split, Strange in stereo. It is indeed an excellent record, and I love the fact that track 7, Towards the black surreal, includes a vocal melody from the opening track of the band’s debut album, as a kind of nod to their past. Fogarty often sounds eerily similar to the band’s old singer Jan Kenneth Transeth, their voices are so alike that it’s quite astonishing.

Below is a 20 minute interview from a few weeks ago where the band talks about the new album and why they decided to reunite after so many years.

Big Fish – concert review, 3 albums + youtube playlist

Back in 1994, when I was in my early teens, I ended up at a concert with a band that I had never heard of before. They were Big Fish from Uppsala, Sweden, and they completely blew me away! Their music was a totally unique mix of metal, punk, industrial rock, Swedish traditional music and medieval music, using not only regular rock instruments but also accordion and various metal junk percussion. That show was the release gig for their album Sånger ur sten, which I naturally bought. The record also featured extensive use of instruments like crumhorn and hurdy-gurdy, both of which I heard here for the first time, and it has remained one of my very favorite albums ever since.

 

 

Sadly the group disbanded in 1996, and I never got to see them play live again. Until last friday, that is, for after 20 years they reunited to play a one off concert in Uppsala, and of course I just had to be there.

Big Fish played no less than 22 songs from all their albums, and it was simply amazing. The show was incredibly intense and they proved that their music still is highly unique and relevant, despite that two decades have passed. It was definitely the best concert I have been to so far this year, and my Lira review is posted below. Do translate it if you don’t read Swedish to get a more detailed story of this brilliant gig.

 

Vargavinter from 1992 was their first CD. Their previous releases are not available from streaming.

 

Andar i halsen was their last album, released in 1996.

 

For those of you that don’t use Spotify, I have compiled a Youtube play list of all Big Fish tracks that are on there, including a few live cuts from last friday’s show. Enjoy!

 

Here is my Lira review:

Låt mig börja med en tillbakablick. 1994 var jag en nybliven tonåring med ett starkt brinnande intresse för musik, närmare bestämt punk och metal. Inte sällan gick jag på spelningar flera gånger i veckan, och skivsamlingen växte snabbt. Stockholms största skivbutik på den tiden hade en egen liten scen, och en eftermiddag begav jag mig dit för att gå på releasekonsert med en av mina dåvarande favoritgrupper. De gjorde som vanligt bra ifrån sig, men det var det då för mig helt okända förbandet, som även de släppte en ny platta, som gjorde min dag. De kombinerade element från punk och metal med folkmusikaktiga melodier, slagverk i form av diverse metallskrot, och till och med ett dragspel fick plats i denna märkliga mix. Gruppen var Big Fish från Uppsala, albumet de släppte hette Sånger ur sten, och jag blev fullkomligt knockad.

Under de 22 år som gått sedan dess har min musiksmak slagit in på många vitt skilda vägar, men Sånger ur sten har hela tiden förblivit en av mina favoritskivor. Den blev dessutom min första kontakt med instrument som vevlira och krumhorn, som på skivan spelas av gästmusiker, och som används i dessa egensinniga melodier som utgör ett av bandets signum. Det är dessutom inte enbart musiken jag fastnade för. Big Fish lyrik är full av fascinerande berättelser och briljanta metaforer samtidigt som samhällsengagemanget är starkt, och där många punkband höll sig till slagordspolitik har gruppen skrivit många av de bästa sångtexter jag har hört. Dessvärre fick jag aldrig tillfälle att se bandet live igen innan det upplöstes 1996.

I våras såg jag av en slump att Big Fish utannonserat en återföreningskonsert, givetvis i deras gamla hemstad Uppsala. Det är helt uppenbart inte bara jag som längtat efter detta i många år, utan ett utsålt och knökfullt Katalin välkomnar bandet upp på scen med ett värmande jubel. Efter ett rundgångspräglat instrumentalt intro drar bandet igång med Stjärnfrukost och Blues för paranoia, de två inledande spåren från deras sista album Andar i halsen, och därefter utlovas låtar från gruppens samtliga utgåvor. Big Fish utvecklades ständigt under de åtta år de fanns, och deras samlade repertoar är närmast osannolikt mångsidig. Tomas Rudström slamrar fram industrirockrytmer ur sitt metallskrot, för att i nästa stund spela en vals på dragspel eller medeltidsinspirerade melodier på keyboard. Loopade elektroniska beats ligger i bakgrunden i vissa låtar, den enormt tunga Hycklerivisa är metal med läge för headbanging, medan andra tidiga låtar är punkigt snabba.

I flera mellansnack brandtalar sångaren David Giese mot rasism, ett ämne som flera av gruppens texter avhandlar och som tyvärr ständigt är aktuellt. Han betonar att ”musik uppstår ur inspiration och samspel” och att ”folkmusikens sanna själ” handlar om möten, inte om isolering. Detta följs av att Cecilia Österholm från Siri Karlsson gästar i två låtar med sin nyckelharpa. Bandet lyser av spelglädje under hela kvällen och att det gått 20 år sedan de lade av märks det inte ett dugg av. ”Unik” är ett alltför slitet ord i musiksammanhang, men Big Fish gör verkligen skäl för det. Det känns aldrig spretigt eller sökt med alla genremöten, inte ens under en karriäromfattande konsert, utan på något märkligt sätt syr de ihop det till sin helt egen mix.

Big Fish går av scenen förvånansvärt tidigt men återkommer för att göra inte mindre än sju (!) extranummer. Den kavalkaden inleds med den andra låt bandet skrev efter att det bildades 1988, vilken är en slags industriell, mörk syntpop utan minsta spår av vad som komma skulle under senare år. Det är även den enda engelskspråkiga låt som ryms under kvällen. Låturvalet under konserten, som till slut blir cirka 90 minuter lång, omfattar de flesta spår från bandets album, från givna nummer som Nyårshambo och Vandringsvisa i de krossade skallarnas tid till minst lika briljanta Medieburen och 32 takter, och avslutas med en enligt Giese orepeterad Vargavinter, som sitter som gjuten.

Det kanske allra bästa med denna kväll är att den inte alls är en nostalgitripp. Big Fish visar att de i högsta grad är vitala och gör en fullständigt lysande spelning, och deras politiska texter är, tyvärr, minst lika relevanta nu som på 90-talet. Innan bandet för fjärde gången lämnar scenen avslutar vokalisten med orden ”vi kanske ses igen, man vet aldrig”. Konserten var utlovad att bli en engångshändelse och om det blir så är det i högsta grad en värdig tilldragelse, men skulle det trots allt bli fler spelningar är det ett av Sveriges allra främsta och mest säregna band som då kommer tillbaka.

The cover series: First Aid Kit & Black Sabbath

The early Black Sabbath is one of my favorite bands of all time. I started listening to them when I was about 14, and many of those songs are still absolutely amazing. I am, of course, not the only one to think so, since practically the entire metal genre is based on what Black Sabbath created more than 40 years ago. Several of their songs have been covered by countless metal bands, resulting in the tunes becoming extremely worn out. Therefore it is very refreshing to hear artists from completely different genres do their take on these great songs.

 

In the last few years, First Aid Kit from my home town Stockholm has become one of Sweden’s biggest bands, selling loads of records and touring heavily in Europe, North America and Australia. Their country pop with their trademark vocal harmonies is miles away from heavy metal, but occasionally, in tunes like The lion’s roar and Wolf, they show that there is also a rockier side to them. Still, it was quite a surprise when First Aid Kit added one of Black Sabbath’s most covered songs, War pigs, to their setlist on their festival shows in the summer of 2015. They actually do not just a good version but a really great one, and rock out quite hard!

 

Eluveitie – concert review

Last night I was at a great concert with the Swiss folk metal masters Eluveitie. Here is my Lira review:


”Vilket instrument kan väl vara mer metal än ett som helt består av just metall?”

Förmodligen var det inte riktigt så Chrigel Glanzmann resonerade när han startade Eluveitie år 2002, men faktum är ändå att han är något så ovanligt som en metalvokalist som spelar inte gitarr eller bas, utan irländsk tin whistle. Gruppen är nämligen en av de ledande inom folk metal, en genre där inspiration hämtas just från folkmusik.

I Eluveities fall handlar det om traditionella keltiska melodier som möter death metal, och antingen utgör grunden för sången eller används som instrumentala mellanspel. Det känns dock inte krystat utan de två på papperet vitt skilda musikstilarna vävs mycket skickligt samman till en helhet på ett utmärkt sätt.

På Debaser går bandet ut hårt, och redan den andra låten innehåller några rasande snabba reels spelade på vevlira, fiol och flöjter. En liten stund senare följer Eluveities tolkning av den bretonska folkklassikern An Dro.

Glanzmann har en ypperlig metalröst, rå och kraftfull men ändå melodiös, och växlar blixtsnabbt från avgrundsvrål till att plocka upp en whistle och släppa fram en dansmelodi. Även Matteo Sisti spelar både tin och low whistles samt ett om möjligt ännu mer osannolikt metalinstrument; uillean pipes, den lågmälda irländska säckpipan!

Call of the mountains, en av singlarna från senaste skivan, sjungs här på hemspråket schweizertyska av vevliraspelaren Anna Murphy. Det är nog det närmaste ett poppigt inslag Eluveitie kommer, med en allsångsrefräng och till och med en tonartshöjning, men det är som att bandet vill visa att den är ett undantag när den genast följs av några av kvällens hårdaste låtar, med smattrande tvåtaktstrummor i ruggigt högt tempo.

Tack vare de många akustiska instrumenten och de ständigt omväxlande arrangemangen är gruppen betydligt mer dynamisk än de flesta metalband, men ljudnivån på en metalkonsert kan trots det bli påfrestande för lyssnarnas öron. Det löser Eluveitie på ett briljant och alldeles eget sätt. Efter en dryg timme kliver de flesta medlemmarna av scenen, och kvar blir Murphy som sjunger en sång över en inspelad bordunmatta och med några små melodi-inpass av blåsarna. Därefter går även de ut, och medan borduntonerna fortsätter ljuda bär roddare in några höga träpallar. Sedan kommer Sisto och Glanzmann in, slår sig ner och drar igång några jigs på whistles, säckpipa och bouzouki. Fiol tillkommer och så småningom även vevlira, akustiska gitarrer, bas och trummor när bandet avverkar ett antal traditionella irländska folklåtar.

Denna akustiska avdelning är dock inte ett stillsamt sätt att avsluta spelningen. Efter den kommer bandet in igen för ett tredje (!) set, med ytterligare 40 minuter metal. Totalt blir det omkring två timmars konsert. Imponerande, inte minst med tanke på att bandet har turnerat närmast oupphörligt under de senaste åren. Att göra så långa framträdanden kväll efter kväll borde ta på krafterna, men energin är på topp under hela giget, både på och framför scenen.

Den givna avslutningen är förstås när Murphy och Sisto intar äkta rockstjärneposer stående på monitorerna med sin vevlira och uillean pipes i gruppens kanske största hit Inis Mona, baserad på en bretonsk melodi. Just det sammanfattar på sätt och vis genremötet som utgör grunden för hela konceptet Eluveitie och är en utmärkt avrundning på en mycket originell och alldeles lysande konsert.

Rasmus Klockljung

Samael – Ceremony of opposites

When I first started listening to music in the early 1990’s, I was heavily into metal (and still am). In 1994 or ’95 I bought a double compilation CD featuring one track each by many of the most significant black metal bands of that period. This was a genre that I was just beginning to discover, and I found several great bands through that compilation, some of which will be featured here on Rasmusic later on.

One track stood out from the others a lot, since it was an instrumental piece, and it ended with a music box playing. The tune is called The Dark, the band was Samael, and I soon purchased the three records they had released at that time. I still consider the third one, Ceremony of opposites, to be one of the best metal albums ever.

In 1997 Samael played their first concert in my hometown Stockholm, but as I was not yet 18 years old I could not go, which of course made me hugely disappointed. So much so that when I learned, about a  month later, that Samael would be playing at the Dynamo open air festival in the Netherlands that spring, I decided to go there to see them. And I did! I had never been to a festival before, but I travelled alone for about 20 hours by train to get to Eindhoven and this gigantic festival with probably 80.000 or so visitors. It might have been crazy to do it, but I had a great time and went to many fantastic concerts. This tells you a little bit about how much I was into this band…

 

Samael are still active, almost 30 years into their career, and this year they have been performing Ceremony of opposites live in its entirety. The excellent show in this video is from Hellfest in France.