Skip to content

Reviews

TradAttack – live videos and review

So somehow there was an unintentional break in my blogging that became longer and longer, but now I have decided to bring Rasmusic back into action.

As some of you might know, I am a critic for Lira music magazine, and review both albums and live concerts. In 2015, I reviewed the Estonian folk rock band TradAttack‘s debut record, entitled Ah! I wrote that it was ”one of the most unique folk music albums I have heard for years, and also one of the best”.

The trio was formed in 2014 and has already toured in Europe, Asia and North and South America. A few weeks ago, they did their first show in Sweden, which actually became the 28th (!) country that they played in. Very impressive! I was there, of course, and wrote a live review for Lira, which you can read below. I also filmed two songs, and posted them on the Rasmusic youtube channel. .

 


TradAttack use acoustic guitar, drum kit, Estonian bagpipes, whistles, Jew’s harps, voices and a lot of electronic effect units to create their music. Most of the tunes are original compositions, but they also include samples of archive recordings of old folk singers, and sometimes the band sings together with the recordings, blending the old and the new.

Below is my review of the concert at Stallet in Stockholm.

 

2015 hyllade jag TradAttacks debutalbum och uppmanade i recensionen svenska arrangörer att boka bandet. Det har dröjt ända till nu, men när bandet kliver upp på Stallets scen och därmed gör sitt första gig i Sverige blir det faktiskt det tjugoåttonde landet som trion spelat i sedan de startade för bara tre år sedan. Bara det är en rejäl bedrift!

Under den tiden har de spelat på en mängd festivaler på fyra kontinenter, och hemma i Estland på jättescener inför många tusen personer. Stallet är alltså en förhållandevis liten scen, dessutom med sittande publik, men gruppen röjer loss ganska rejält ändå.

På skivan använder TradAttack sig ofta av arkivinspelningar av gamla folksångare som låtarna bygger på, och live spelas dessa upp med hjälp av loop-pedaler. Gruppen använder sig också av en hel del andra effektapparater på både akustisk gitarr, sång och säckpipa, och ljudbilden är extremt genomarbetad. Vissa låtar inleds med en rytm eller ett riff på mungiga eller gitarr som loopas och ligger kvar i botten.

Första set utgörs nästan helt av musik från debutplattan, med en fin mix av tungt ös och enstaka mer finstämda sånger där Sandra Vabarna spelar low whistle. I andra spelar hon makalöst intensiva mungigegrooves eller röjer loss på estnisk säckpipa. Här spelar de också sin allra första låt, Kooreke, där en gammal sånginspelning är central.

Gruppens rutin märks även i mellansnacket, som ofta är riktigt underhållande. Gitarristen Jalmar Vabarna växlar mellan engelska och svenska, ofta i samma mening, och det visar sig att han tidigare pluggat ett år i Sverige. Även Sandra har studerat musik här, och båda drar roande anekdoter från dessa perioder. Innan pausen spelas en låt från gruppens kommande album som släpps i maj, och här presenteras ett ännu tyngre sound än på debuten. Introt med distad gitarr och feta trumfills hade kunnat vara hämtat från ett metalband.

I andra set kommer fler nya låtar, och  vi får nöjet att avnjuta en världspremiär, där inspelad sång och livesång kombineras på ett effektfullt sätt. Det rockiga återkommer, inte minst i ett mäktigt trumsolo av Tõnu Tubli, som inleds kraftfullt och tungt för att efter ett par minuter utmynna i en mjuk trumvirvel. Det finns dock utrymme för att ta ner volymen även i de nya låtarna, där Spark utmärker sig med vackert spel på whistle och klockspel.

Mot konsertens slut används även en sälgflöjt i ett par låtar, och även den spelas på ett mycket intensivt och kreativt sätt. Som sista låt spelas Jaan’kene, där bandet sjunger tillsammans med en inspelning av Anne Vabarna, välkänd folksångerska tillika en äldre släkting till gitarristen.

Som extranummer följer en blytung och snabb polka, som inkluderar ännu ett strålande trumsolo. Före konserten och i pausen fick jag genom de samtal som hördes intrycket att den absoluta merparten av publiken var ester, och det bekräftas i den a cappella-sång som bandet avslutar med, där nästan alla åhörare sjunger med i ett dussintal verser.

Big Fish – concert review, 3 albums + youtube playlist

Back in 1994, when I was in my early teens, I ended up at a concert with a band that I had never heard of before. They were Big Fish from Uppsala, Sweden, and they completely blew me away! Their music was a totally unique mix of metal, punk, industrial rock, Swedish traditional music and medieval music, using not only regular rock instruments but also accordion and various metal junk percussion. That show was the release gig for their album Sånger ur sten, which I naturally bought. The record also featured extensive use of instruments like crumhorn and hurdy-gurdy, both of which I heard here for the first time, and it has remained one of my very favorite albums ever since.

 

 

Sadly the group disbanded in 1996, and I never got to see them play live again. Until last friday, that is, for after 20 years they reunited to play a one off concert in Uppsala, and of course I just had to be there.

Big Fish played no less than 22 songs from all their albums, and it was simply amazing. The show was incredibly intense and they proved that their music still is highly unique and relevant, despite that two decades have passed. It was definitely the best concert I have been to so far this year, and my Lira review is posted below. Do translate it if you don’t read Swedish to get a more detailed story of this brilliant gig.

 

Vargavinter from 1992 was their first CD. Their previous releases are not available from streaming.

 

Andar i halsen was their last album, released in 1996.

 

For those of you that don’t use Spotify, I have compiled a Youtube play list of all Big Fish tracks that are on there, including a few live cuts from last friday’s show. Enjoy!

 

Here is my Lira review:

Låt mig börja med en tillbakablick. 1994 var jag en nybliven tonåring med ett starkt brinnande intresse för musik, närmare bestämt punk och metal. Inte sällan gick jag på spelningar flera gånger i veckan, och skivsamlingen växte snabbt. Stockholms största skivbutik på den tiden hade en egen liten scen, och en eftermiddag begav jag mig dit för att gå på releasekonsert med en av mina dåvarande favoritgrupper. De gjorde som vanligt bra ifrån sig, men det var det då för mig helt okända förbandet, som även de släppte en ny platta, som gjorde min dag. De kombinerade element från punk och metal med folkmusikaktiga melodier, slagverk i form av diverse metallskrot, och till och med ett dragspel fick plats i denna märkliga mix. Gruppen var Big Fish från Uppsala, albumet de släppte hette Sånger ur sten, och jag blev fullkomligt knockad.

Under de 22 år som gått sedan dess har min musiksmak slagit in på många vitt skilda vägar, men Sånger ur sten har hela tiden förblivit en av mina favoritskivor. Den blev dessutom min första kontakt med instrument som vevlira och krumhorn, som på skivan spelas av gästmusiker, och som används i dessa egensinniga melodier som utgör ett av bandets signum. Det är dessutom inte enbart musiken jag fastnade för. Big Fish lyrik är full av fascinerande berättelser och briljanta metaforer samtidigt som samhällsengagemanget är starkt, och där många punkband höll sig till slagordspolitik har gruppen skrivit många av de bästa sångtexter jag har hört. Dessvärre fick jag aldrig tillfälle att se bandet live igen innan det upplöstes 1996.

I våras såg jag av en slump att Big Fish utannonserat en återföreningskonsert, givetvis i deras gamla hemstad Uppsala. Det är helt uppenbart inte bara jag som längtat efter detta i många år, utan ett utsålt och knökfullt Katalin välkomnar bandet upp på scen med ett värmande jubel. Efter ett rundgångspräglat instrumentalt intro drar bandet igång med Stjärnfrukost och Blues för paranoia, de två inledande spåren från deras sista album Andar i halsen, och därefter utlovas låtar från gruppens samtliga utgåvor. Big Fish utvecklades ständigt under de åtta år de fanns, och deras samlade repertoar är närmast osannolikt mångsidig. Tomas Rudström slamrar fram industrirockrytmer ur sitt metallskrot, för att i nästa stund spela en vals på dragspel eller medeltidsinspirerade melodier på keyboard. Loopade elektroniska beats ligger i bakgrunden i vissa låtar, den enormt tunga Hycklerivisa är metal med läge för headbanging, medan andra tidiga låtar är punkigt snabba.

I flera mellansnack brandtalar sångaren David Giese mot rasism, ett ämne som flera av gruppens texter avhandlar och som tyvärr ständigt är aktuellt. Han betonar att ”musik uppstår ur inspiration och samspel” och att ”folkmusikens sanna själ” handlar om möten, inte om isolering. Detta följs av att Cecilia Österholm från Siri Karlsson gästar i två låtar med sin nyckelharpa. Bandet lyser av spelglädje under hela kvällen och att det gått 20 år sedan de lade av märks det inte ett dugg av. ”Unik” är ett alltför slitet ord i musiksammanhang, men Big Fish gör verkligen skäl för det. Det känns aldrig spretigt eller sökt med alla genremöten, inte ens under en karriäromfattande konsert, utan på något märkligt sätt syr de ihop det till sin helt egen mix.

Big Fish går av scenen förvånansvärt tidigt men återkommer för att göra inte mindre än sju (!) extranummer. Den kavalkaden inleds med den andra låt bandet skrev efter att det bildades 1988, vilken är en slags industriell, mörk syntpop utan minsta spår av vad som komma skulle under senare år. Det är även den enda engelskspråkiga låt som ryms under kvällen. Låturvalet under konserten, som till slut blir cirka 90 minuter lång, omfattar de flesta spår från bandets album, från givna nummer som Nyårshambo och Vandringsvisa i de krossade skallarnas tid till minst lika briljanta Medieburen och 32 takter, och avslutas med en enligt Giese orepeterad Vargavinter, som sitter som gjuten.

Det kanske allra bästa med denna kväll är att den inte alls är en nostalgitripp. Big Fish visar att de i högsta grad är vitala och gör en fullständigt lysande spelning, och deras politiska texter är, tyvärr, minst lika relevanta nu som på 90-talet. Innan bandet för fjärde gången lämnar scenen avslutar vokalisten med orden ”vi kanske ses igen, man vet aldrig”. Konserten var utlovad att bli en engångshändelse och om det blir så är det i högsta grad en värdig tilldragelse, men skulle det trots allt bli fler spelningar är det ett av Sveriges allra främsta och mest säregna band som då kommer tillbaka.

The best album of 2015: Efrén Lopez – El fill de llop

A new year has begun, so I’d like to present to you my favorite record that was released in 2015.

There are some artists that are truly one of a kind. One of them is Efrén Lopez. He is a multi-instrumentalist in the greatest sense of the word, meaning he does not play ”just” three or four instruments but several dozens. On his website around 70 (!) string instruments are listed and pictured, and Lopez has also studied many different musical traditions and styles from southern Europe, Western Asia and the Middle East.

I first heard Efrén Lopez more than a decade ago, when I discovered the wonderful medieval group L’Ham de Foc where he and singer Mara Aranda were the core members. Since then I have been a big fan and have enjoyed many of the countless groups and artists that he has performed and recorded with, including the brilliant Ross Daly, Lopez’ current medieval band Evo, the wonderful trio with Stelios Petrakis and Bijan Chemirani, and his collaboration with medieval music giants Oni Wytars.

2015 saw the release of Efrén Lopez’ very first solo album, El fill de llop, which includes almost only his original compositions. They are inspired by diffferent traditions, and sometimes specific geographic places, from Turkey, France, Greece, Portugal and other regions. Lopez plays around 20 instruments on the album, such as oud, hurdy-gurdy, santur and banjo, and several guest artists provide percussion, flutes, bagpipes, vocals and bowed string instruments. All the arrangements are very elaborate, and five of the eleven tracks are around eight minutes or longer, with the whole record being 76 minutes!
Below is the entire record on Spotify. For those of you that donät use Spotify, one full tune and short snippets of all the other album tracks are on the soundcloud page.

 

 

To celebrate the release of the album, Lopez put together a band that he named Abracadabra to perform the music live. This playlist includes six of the tunes. As you can see, there are quite a few instruments being used…

 

 

Below is my Lira review of El fill de llop.

Det finns två alternativ. Antingen lever Efrén López i en värld där dygnet har många gånger fler timmar än för oss andra, eller så är han groteskt talangfull. Sedan drygt femton år har denne katalan turnerat och gjort skivor med sanslöst många artister och egna grupper inom folkmusik och medeltida musik, och han har lärt sig bemästra otaliga stränginstrument och traditionella musikformer från Mellanöstern, Sydeuropa och Asien (på hans webbsida listas ett sjuttiotal instrument och ungefär lika många artister respektive plattor).
Trots, eller kanske snarare på grund av, denna digra produktion har han inte gjort någon soloskiva förrän nu. El fill del llop ger en bred men oundvikligen inte komplett översikt över López mångsidighet. Här nöjer han sig med att spela omkring tjugo instrument, bland annat oud, vevlira, bandlös gitarr, gotisk harpa, santur och flera instrument ur den turkisk-kurdiska saz-familjen. Dessutom får han hjälp av en mängd gästmusiker.
Låttitlarna är på ett flertal språk, från farsi till franska, och här finns inspiration från traditionell musik från Grekland, Turkiet och många andra platser. Alla utom ett spår är skrivna av López, ibland tillsammans med gästerna. Spelskickligheten och kompositionerna håller förstås högsta klass rakt igenom, och för mig som har följt Efrén López karriär under många år är det en ren njutning att lyssna på El fill de llop. Helt lysande!

Eluveitie – concert review

Last night I was at a great concert with the Swiss folk metal masters Eluveitie. Here is my Lira review:


”Vilket instrument kan väl vara mer metal än ett som helt består av just metall?”

Förmodligen var det inte riktigt så Chrigel Glanzmann resonerade när han startade Eluveitie år 2002, men faktum är ändå att han är något så ovanligt som en metalvokalist som spelar inte gitarr eller bas, utan irländsk tin whistle. Gruppen är nämligen en av de ledande inom folk metal, en genre där inspiration hämtas just från folkmusik.

I Eluveities fall handlar det om traditionella keltiska melodier som möter death metal, och antingen utgör grunden för sången eller används som instrumentala mellanspel. Det känns dock inte krystat utan de två på papperet vitt skilda musikstilarna vävs mycket skickligt samman till en helhet på ett utmärkt sätt.

På Debaser går bandet ut hårt, och redan den andra låten innehåller några rasande snabba reels spelade på vevlira, fiol och flöjter. En liten stund senare följer Eluveities tolkning av den bretonska folkklassikern An Dro.

Glanzmann har en ypperlig metalröst, rå och kraftfull men ändå melodiös, och växlar blixtsnabbt från avgrundsvrål till att plocka upp en whistle och släppa fram en dansmelodi. Även Matteo Sisti spelar både tin och low whistles samt ett om möjligt ännu mer osannolikt metalinstrument; uillean pipes, den lågmälda irländska säckpipan!

Call of the mountains, en av singlarna från senaste skivan, sjungs här på hemspråket schweizertyska av vevliraspelaren Anna Murphy. Det är nog det närmaste ett poppigt inslag Eluveitie kommer, med en allsångsrefräng och till och med en tonartshöjning, men det är som att bandet vill visa att den är ett undantag när den genast följs av några av kvällens hårdaste låtar, med smattrande tvåtaktstrummor i ruggigt högt tempo.

Tack vare de många akustiska instrumenten och de ständigt omväxlande arrangemangen är gruppen betydligt mer dynamisk än de flesta metalband, men ljudnivån på en metalkonsert kan trots det bli påfrestande för lyssnarnas öron. Det löser Eluveitie på ett briljant och alldeles eget sätt. Efter en dryg timme kliver de flesta medlemmarna av scenen, och kvar blir Murphy som sjunger en sång över en inspelad bordunmatta och med några små melodi-inpass av blåsarna. Därefter går även de ut, och medan borduntonerna fortsätter ljuda bär roddare in några höga träpallar. Sedan kommer Sisto och Glanzmann in, slår sig ner och drar igång några jigs på whistles, säckpipa och bouzouki. Fiol tillkommer och så småningom även vevlira, akustiska gitarrer, bas och trummor när bandet avverkar ett antal traditionella irländska folklåtar.

Denna akustiska avdelning är dock inte ett stillsamt sätt att avsluta spelningen. Efter den kommer bandet in igen för ett tredje (!) set, med ytterligare 40 minuter metal. Totalt blir det omkring två timmars konsert. Imponerande, inte minst med tanke på att bandet har turnerat närmast oupphörligt under de senaste åren. Att göra så långa framträdanden kväll efter kväll borde ta på krafterna, men energin är på topp under hela giget, både på och framför scenen.

Den givna avslutningen är förstås när Murphy och Sisto intar äkta rockstjärneposer stående på monitorerna med sin vevlira och uillean pipes i gruppens kanske största hit Inis Mona, baserad på en bretonsk melodi. Just det sammanfattar på sätt och vis genremötet som utgör grunden för hela konceptet Eluveitie och är en utmärkt avrundning på en mycket originell och alldeles lysande konsert.

Rasmus Klockljung

Blood Sweat Drum + Bass – On the road to Damascus

 

The Danish ensemble Blood Sweat Drum + Bass is not exactly a big band, but rather a huge band. Comprising nearly 30 members, they are almost twice as many as an ordinary big band. The band includes a a horn section of course, multiple bassists, up to four (!) drummers/percussionists, guitars, keyboards, two vocalists, and even a live electronics player!
Their conductor and composer (and occasional harmonica soloist) Jens Christian Jensen fuses big band jazz with rock and various forms of electronic music. The excellent 2012 album On the road to Damascus is heavily inspired by classical Syrian music, and features the Syrian guest soloists Essam Rafea and Moslem Rahal, playing oud and nay respectively. Jensen’s compositions combine a live electronic solo with inspiration from Ellington in the piece Oud indigo, and borrow Jimi Hendrix’s riffs in Damascus crosstown traffic.

 

This is like no other big band album I have heard, and I highly recommend it.

 

 

 

Here is my Lira review of the album:

Danska BSD+B gör verkligen skäl för benämningen storband; de är hela 25 musiker ledda av kompositören och munspelaren Jens Christian Jensen. Musiken på denna deras femte skiva är inspirerad av Jensens vistelser i Syrien, och två syriska virtuoser på oud respektive ney är gästsolister i de flesta låtar. Även en av de fyra slagverkarna spelar flera arabiska instrument.
Det finns dock också gott om inslag från rock, elektronisk musik (som bandnamnet antyder) och givetvis jazz. Den fyndiga titeln Oud indigo är förstås en blinkning till Ellington men låten i fråga innehåller en lång duett mellan oud och live-elektronik. Bluesy gnaoui hämtar rytmer från gnawa och förgylls av ett bluesigt munspelssolo. Damascus crosstown traffic lånar grunden från Jimi Hendrix låt Crosstown traffic men övergår på ett mycket snyggt sätt till ett arabiskinspirerat tema. Självklart får bandets gitarrist här stort utrymme före ett kraftigt distat solo.
Musiken är mycket omväxlande och stundtals oerhört tung. Jensen har skrivit riktigt snygga melodier men det kanske starkaste jobbet ligger i de komplexa arrangemangen. On the road to Damascus liknar ingen annan skiva jag har hört, och är definitivt något som alla som gillar nyskapande musik bör kolla upp!

L’Arpeggiata – Mediterraneo

 

L’Arpeggiata is most definitely not your average early music ensemble. Directed by the brilliant theorbo player and arranger Christina Pluhar, the Paris-based group includes instrumentalists, singers and sometimes even a dancer from around a dozen countries, and often guest artists from even more countries. In November 2015 the ensemble celebrates its 15 year anniversary, and they have released an album almost every year since the start. Some of the records feature music by a specific baroque composer while others focus on a geographic region.

The latter is the case with the 2013 album Mediterraneo, which contains traditional music from southern Europe. Featured here are guest vocalists and musicians from Greece, Portugal, Catalonia and Turkey, among them fado singer Mísia, in addition to L’Arpeggiata’s regular members. The instrumentarium includes instruments such as baroque guitar, harp, cornett, psaltery, harpsichord, double bass and lots of percussion, but also lavta, lyra, kanun, saz and Portuguese guitar.

 

 

Last year I had the pleasure of attending L’Arpeggiata’s concert in Stockholm where they performed this program. Below is my Lira review of this show.

 

Den trettonde upplagan av Stockholm Early Music Festival invigs genom en konsert med en av de allra mest efterfrågade barockensemblerna: L’Arpeggiata. Konsertprogrammet har titeln Mediterraneo och innehåller framför allt 1600-talsmusik från några sydeuropeiska länder intill Medelhavet, i synnerhet nuvarande Italien och Spanien. Presentatören citerar ensemblens ledare Christina Pluhar: ”havet separerar inte kulturerna, det förenar dem”.
Därmed inleds konserten med ljudet av havsvågor från slagverkaren David Mayorals ocean drum, som intro till den ljuvligt vackra greko-salentinska sången Are mou rindinedha med fin stämsång av Vincenzo Capezzuto och Raquel Andueza. Den följs av den spanska Tres sirenas, som börjar lika mjukt innan rytmerna driver upp intensiteten.
Under konserten spelas inte enbart sånger utan också en hel del instrumentala stycken där de flesta av de för kvällen sju musikerna visar upp sin skicklighet som solister. Exempelvis briljerar Mayoral med ett blixtrande kastanjettsolo, och i en synnerligen jazzig låt följs solon på sinka och melodica av en underbar perkussiv duett med Mayoral och kontrabasisten Boris Schmidt. Cembalisten Francesco Turrisi visar sig vara en virtuos även på tamburello, en italiensk tamburin, i några tarantellor.
På några stycken medverkar även dansaren Anna Dego, i just tarantellorna med oerhört intensiv solodans. Dego är en av de allra mest uttrycksfulla dansare jag sett, inte minst i samspelet med sångarna och musikerna, ibland med ett djupt dramatiskt utspel och andra gånger med enormt kaxiga blickar mot publiken. Även Andueza är närmast överdramatisk emellanåt, men det är likväl effektfullt.
Denna kväll består L’Arpeggiata förutom ovan nämnda av Margit Übellacker på hackbräde, Eero Palviainen som spelar ärkeluta och barockgitarr, och förstås ledaren Christina Pluhar på teorb (vilket liksom ärkeluta är en två meter lång luta).
Pluhar och ensemblen har ofta lekfulla överraskningar på lut, och det mest förvånande denna gång är extranumret. Det är ytterligare en tarantella, men strax bromsas det höga tempot in och Capezzutos intensiva sång glider över i ett slags rappande, med jazzigt instrumentalkomp!
L’Arpeggiata är som alltid briljanta och kreativa, och festivalen kunde knappast ha fått en bättre inledning.
Rasmus Klockljung