Skip to content

Rock

TradAttack – live videos and review

So somehow there was an unintentional break in my blogging that became longer and longer, but now I have decided to bring Rasmusic back into action.

As some of you might know, I am a critic for Lira music magazine, and review both albums and live concerts. In 2015, I reviewed the Estonian folk rock band TradAttack‘s debut record, entitled Ah! I wrote that it was ”one of the most unique folk music albums I have heard for years, and also one of the best”.

The trio was formed in 2014 and has already toured in Europe, Asia and North and South America. A few weeks ago, they did their first show in Sweden, which actually became the 28th (!) country that they played in. Very impressive! I was there, of course, and wrote a live review for Lira, which you can read below. I also filmed two songs, and posted them on the Rasmusic youtube channel. .

 


TradAttack use acoustic guitar, drum kit, Estonian bagpipes, whistles, Jew’s harps, voices and a lot of electronic effect units to create their music. Most of the tunes are original compositions, but they also include samples of archive recordings of old folk singers, and sometimes the band sings together with the recordings, blending the old and the new.

Below is my review of the concert at Stallet in Stockholm.

 

2015 hyllade jag TradAttacks debutalbum och uppmanade i recensionen svenska arrangörer att boka bandet. Det har dröjt ända till nu, men när bandet kliver upp på Stallets scen och därmed gör sitt första gig i Sverige blir det faktiskt det tjugoåttonde landet som trion spelat i sedan de startade för bara tre år sedan. Bara det är en rejäl bedrift!

Under den tiden har de spelat på en mängd festivaler på fyra kontinenter, och hemma i Estland på jättescener inför många tusen personer. Stallet är alltså en förhållandevis liten scen, dessutom med sittande publik, men gruppen röjer loss ganska rejält ändå.

På skivan använder TradAttack sig ofta av arkivinspelningar av gamla folksångare som låtarna bygger på, och live spelas dessa upp med hjälp av loop-pedaler. Gruppen använder sig också av en hel del andra effektapparater på både akustisk gitarr, sång och säckpipa, och ljudbilden är extremt genomarbetad. Vissa låtar inleds med en rytm eller ett riff på mungiga eller gitarr som loopas och ligger kvar i botten.

Första set utgörs nästan helt av musik från debutplattan, med en fin mix av tungt ös och enstaka mer finstämda sånger där Sandra Vabarna spelar low whistle. I andra spelar hon makalöst intensiva mungigegrooves eller röjer loss på estnisk säckpipa. Här spelar de också sin allra första låt, Kooreke, där en gammal sånginspelning är central.

Gruppens rutin märks även i mellansnacket, som ofta är riktigt underhållande. Gitarristen Jalmar Vabarna växlar mellan engelska och svenska, ofta i samma mening, och det visar sig att han tidigare pluggat ett år i Sverige. Även Sandra har studerat musik här, och båda drar roande anekdoter från dessa perioder. Innan pausen spelas en låt från gruppens kommande album som släpps i maj, och här presenteras ett ännu tyngre sound än på debuten. Introt med distad gitarr och feta trumfills hade kunnat vara hämtat från ett metalband.

I andra set kommer fler nya låtar, och  vi får nöjet att avnjuta en världspremiär, där inspelad sång och livesång kombineras på ett effektfullt sätt. Det rockiga återkommer, inte minst i ett mäktigt trumsolo av Tõnu Tubli, som inleds kraftfullt och tungt för att efter ett par minuter utmynna i en mjuk trumvirvel. Det finns dock utrymme för att ta ner volymen även i de nya låtarna, där Spark utmärker sig med vackert spel på whistle och klockspel.

Mot konsertens slut används även en sälgflöjt i ett par låtar, och även den spelas på ett mycket intensivt och kreativt sätt. Som sista låt spelas Jaan’kene, där bandet sjunger tillsammans med en inspelning av Anne Vabarna, välkänd folksångerska tillika en äldre släkting till gitarristen.

Som extranummer följer en blytung och snabb polka, som inkluderar ännu ett strålande trumsolo. Före konserten och i pausen fick jag genom de samtal som hördes intrycket att den absoluta merparten av publiken var ester, och det bekräftas i den a cappella-sång som bandet avslutar med, där nästan alla åhörare sjunger med i ett dussintal verser.

Big Fish – concert review, 3 albums + youtube playlist

Back in 1994, when I was in my early teens, I ended up at a concert with a band that I had never heard of before. They were Big Fish from Uppsala, Sweden, and they completely blew me away! Their music was a totally unique mix of metal, punk, industrial rock, Swedish traditional music and medieval music, using not only regular rock instruments but also accordion and various metal junk percussion. That show was the release gig for their album Sånger ur sten, which I naturally bought. The record also featured extensive use of instruments like crumhorn and hurdy-gurdy, both of which I heard here for the first time, and it has remained one of my very favorite albums ever since.

 

 

Sadly the group disbanded in 1996, and I never got to see them play live again. Until last friday, that is, for after 20 years they reunited to play a one off concert in Uppsala, and of course I just had to be there.

Big Fish played no less than 22 songs from all their albums, and it was simply amazing. The show was incredibly intense and they proved that their music still is highly unique and relevant, despite that two decades have passed. It was definitely the best concert I have been to so far this year, and my Lira review is posted below. Do translate it if you don’t read Swedish to get a more detailed story of this brilliant gig.

 

Vargavinter from 1992 was their first CD. Their previous releases are not available from streaming.

 

Andar i halsen was their last album, released in 1996.

 

For those of you that don’t use Spotify, I have compiled a Youtube play list of all Big Fish tracks that are on there, including a few live cuts from last friday’s show. Enjoy!

 

Here is my Lira review:

Låt mig börja med en tillbakablick. 1994 var jag en nybliven tonåring med ett starkt brinnande intresse för musik, närmare bestämt punk och metal. Inte sällan gick jag på spelningar flera gånger i veckan, och skivsamlingen växte snabbt. Stockholms största skivbutik på den tiden hade en egen liten scen, och en eftermiddag begav jag mig dit för att gå på releasekonsert med en av mina dåvarande favoritgrupper. De gjorde som vanligt bra ifrån sig, men det var det då för mig helt okända förbandet, som även de släppte en ny platta, som gjorde min dag. De kombinerade element från punk och metal med folkmusikaktiga melodier, slagverk i form av diverse metallskrot, och till och med ett dragspel fick plats i denna märkliga mix. Gruppen var Big Fish från Uppsala, albumet de släppte hette Sånger ur sten, och jag blev fullkomligt knockad.

Under de 22 år som gått sedan dess har min musiksmak slagit in på många vitt skilda vägar, men Sånger ur sten har hela tiden förblivit en av mina favoritskivor. Den blev dessutom min första kontakt med instrument som vevlira och krumhorn, som på skivan spelas av gästmusiker, och som används i dessa egensinniga melodier som utgör ett av bandets signum. Det är dessutom inte enbart musiken jag fastnade för. Big Fish lyrik är full av fascinerande berättelser och briljanta metaforer samtidigt som samhällsengagemanget är starkt, och där många punkband höll sig till slagordspolitik har gruppen skrivit många av de bästa sångtexter jag har hört. Dessvärre fick jag aldrig tillfälle att se bandet live igen innan det upplöstes 1996.

I våras såg jag av en slump att Big Fish utannonserat en återföreningskonsert, givetvis i deras gamla hemstad Uppsala. Det är helt uppenbart inte bara jag som längtat efter detta i många år, utan ett utsålt och knökfullt Katalin välkomnar bandet upp på scen med ett värmande jubel. Efter ett rundgångspräglat instrumentalt intro drar bandet igång med Stjärnfrukost och Blues för paranoia, de två inledande spåren från deras sista album Andar i halsen, och därefter utlovas låtar från gruppens samtliga utgåvor. Big Fish utvecklades ständigt under de åtta år de fanns, och deras samlade repertoar är närmast osannolikt mångsidig. Tomas Rudström slamrar fram industrirockrytmer ur sitt metallskrot, för att i nästa stund spela en vals på dragspel eller medeltidsinspirerade melodier på keyboard. Loopade elektroniska beats ligger i bakgrunden i vissa låtar, den enormt tunga Hycklerivisa är metal med läge för headbanging, medan andra tidiga låtar är punkigt snabba.

I flera mellansnack brandtalar sångaren David Giese mot rasism, ett ämne som flera av gruppens texter avhandlar och som tyvärr ständigt är aktuellt. Han betonar att ”musik uppstår ur inspiration och samspel” och att ”folkmusikens sanna själ” handlar om möten, inte om isolering. Detta följs av att Cecilia Österholm från Siri Karlsson gästar i två låtar med sin nyckelharpa. Bandet lyser av spelglädje under hela kvällen och att det gått 20 år sedan de lade av märks det inte ett dugg av. ”Unik” är ett alltför slitet ord i musiksammanhang, men Big Fish gör verkligen skäl för det. Det känns aldrig spretigt eller sökt med alla genremöten, inte ens under en karriäromfattande konsert, utan på något märkligt sätt syr de ihop det till sin helt egen mix.

Big Fish går av scenen förvånansvärt tidigt men återkommer för att göra inte mindre än sju (!) extranummer. Den kavalkaden inleds med den andra låt bandet skrev efter att det bildades 1988, vilken är en slags industriell, mörk syntpop utan minsta spår av vad som komma skulle under senare år. Det är även den enda engelskspråkiga låt som ryms under kvällen. Låturvalet under konserten, som till slut blir cirka 90 minuter lång, omfattar de flesta spår från bandets album, från givna nummer som Nyårshambo och Vandringsvisa i de krossade skallarnas tid till minst lika briljanta Medieburen och 32 takter, och avslutas med en enligt Giese orepeterad Vargavinter, som sitter som gjuten.

Det kanske allra bästa med denna kväll är att den inte alls är en nostalgitripp. Big Fish visar att de i högsta grad är vitala och gör en fullständigt lysande spelning, och deras politiska texter är, tyvärr, minst lika relevanta nu som på 90-talet. Innan bandet för fjärde gången lämnar scenen avslutar vokalisten med orden ”vi kanske ses igen, man vet aldrig”. Konserten var utlovad att bli en engångshändelse och om det blir så är det i högsta grad en värdig tilldragelse, men skulle det trots allt bli fler spelningar är det ett av Sveriges allra främsta och mest säregna band som då kommer tillbaka.

Blood Sweat Drum + Bass – On the road to Damascus

 

The Danish ensemble Blood Sweat Drum + Bass is not exactly a big band, but rather a huge band. Comprising nearly 30 members, they are almost twice as many as an ordinary big band. The band includes a a horn section of course, multiple bassists, up to four (!) drummers/percussionists, guitars, keyboards, two vocalists, and even a live electronics player!
Their conductor and composer (and occasional harmonica soloist) Jens Christian Jensen fuses big band jazz with rock and various forms of electronic music. The excellent 2012 album On the road to Damascus is heavily inspired by classical Syrian music, and features the Syrian guest soloists Essam Rafea and Moslem Rahal, playing oud and nay respectively. Jensen’s compositions combine a live electronic solo with inspiration from Ellington in the piece Oud indigo, and borrow Jimi Hendrix’s riffs in Damascus crosstown traffic.

 

This is like no other big band album I have heard, and I highly recommend it.

 

 

 

Here is my Lira review of the album:

Danska BSD+B gör verkligen skäl för benämningen storband; de är hela 25 musiker ledda av kompositören och munspelaren Jens Christian Jensen. Musiken på denna deras femte skiva är inspirerad av Jensens vistelser i Syrien, och två syriska virtuoser på oud respektive ney är gästsolister i de flesta låtar. Även en av de fyra slagverkarna spelar flera arabiska instrument.
Det finns dock också gott om inslag från rock, elektronisk musik (som bandnamnet antyder) och givetvis jazz. Den fyndiga titeln Oud indigo är förstås en blinkning till Ellington men låten i fråga innehåller en lång duett mellan oud och live-elektronik. Bluesy gnaoui hämtar rytmer från gnawa och förgylls av ett bluesigt munspelssolo. Damascus crosstown traffic lånar grunden från Jimi Hendrix låt Crosstown traffic men övergår på ett mycket snyggt sätt till ett arabiskinspirerat tema. Självklart får bandets gitarrist här stort utrymme före ett kraftigt distat solo.
Musiken är mycket omväxlande och stundtals oerhört tung. Jensen har skrivit riktigt snygga melodier men det kanske starkaste jobbet ligger i de komplexa arrangemangen. On the road to Damascus liknar ingen annan skiva jag har hört, och är definitivt något som alla som gillar nyskapande musik bör kolla upp!