Skip to content

Eluveitie – concert review

Last night I was at a great concert with the Swiss folk metal masters Eluveitie. Here is my Lira review:


”Vilket instrument kan väl vara mer metal än ett som helt består av just metall?”

Förmodligen var det inte riktigt så Chrigel Glanzmann resonerade när han startade Eluveitie år 2002, men faktum är ändå att han är något så ovanligt som en metalvokalist som spelar inte gitarr eller bas, utan irländsk tin whistle. Gruppen är nämligen en av de ledande inom folk metal, en genre där inspiration hämtas just från folkmusik.

I Eluveities fall handlar det om traditionella keltiska melodier som möter death metal, och antingen utgör grunden för sången eller används som instrumentala mellanspel. Det känns dock inte krystat utan de två på papperet vitt skilda musikstilarna vävs mycket skickligt samman till en helhet på ett utmärkt sätt.

På Debaser går bandet ut hårt, och redan den andra låten innehåller några rasande snabba reels spelade på vevlira, fiol och flöjter. En liten stund senare följer Eluveities tolkning av den bretonska folkklassikern An Dro.

Glanzmann har en ypperlig metalröst, rå och kraftfull men ändå melodiös, och växlar blixtsnabbt från avgrundsvrål till att plocka upp en whistle och släppa fram en dansmelodi. Även Matteo Sisti spelar både tin och low whistles samt ett om möjligt ännu mer osannolikt metalinstrument; uillean pipes, den lågmälda irländska säckpipan!

Call of the mountains, en av singlarna från senaste skivan, sjungs här på hemspråket schweizertyska av vevliraspelaren Anna Murphy. Det är nog det närmaste ett poppigt inslag Eluveitie kommer, med en allsångsrefräng och till och med en tonartshöjning, men det är som att bandet vill visa att den är ett undantag när den genast följs av några av kvällens hårdaste låtar, med smattrande tvåtaktstrummor i ruggigt högt tempo.

Tack vare de många akustiska instrumenten och de ständigt omväxlande arrangemangen är gruppen betydligt mer dynamisk än de flesta metalband, men ljudnivån på en metalkonsert kan trots det bli påfrestande för lyssnarnas öron. Det löser Eluveitie på ett briljant och alldeles eget sätt. Efter en dryg timme kliver de flesta medlemmarna av scenen, och kvar blir Murphy som sjunger en sång över en inspelad bordunmatta och med några små melodi-inpass av blåsarna. Därefter går även de ut, och medan borduntonerna fortsätter ljuda bär roddare in några höga träpallar. Sedan kommer Sisto och Glanzmann in, slår sig ner och drar igång några jigs på whistles, säckpipa och bouzouki. Fiol tillkommer och så småningom även vevlira, akustiska gitarrer, bas och trummor när bandet avverkar ett antal traditionella irländska folklåtar.

Denna akustiska avdelning är dock inte ett stillsamt sätt att avsluta spelningen. Efter den kommer bandet in igen för ett tredje (!) set, med ytterligare 40 minuter metal. Totalt blir det omkring två timmars konsert. Imponerande, inte minst med tanke på att bandet har turnerat närmast oupphörligt under de senaste åren. Att göra så långa framträdanden kväll efter kväll borde ta på krafterna, men energin är på topp under hela giget, både på och framför scenen.

Den givna avslutningen är förstås när Murphy och Sisto intar äkta rockstjärneposer stående på monitorerna med sin vevlira och uillean pipes i gruppens kanske största hit Inis Mona, baserad på en bretonsk melodi. Just det sammanfattar på sätt och vis genremötet som utgör grunden för hela konceptet Eluveitie och är en utmärkt avrundning på en mycket originell och alldeles lysande konsert.

Rasmus Klockljung

NPR’s Tiny desk concerts

The American radio channel NPR has for several years been making a series entitled Tiny desk concerts, in which artists do short performances live, not in a regular radio studio but behind a desk in an office. More than 400 such shows have been made, and the videos are available online.

 

This is a true goldmine of music, including a multitude of genre like jazz, pop, funk and country, but also classical string quartets, improv, afrobeat, flamenco, and classical and folk music from all around the world. Every concert lasts between around 10 and 25 minutes. Below I embed some of my favorite shows, but I strongly urge you all to go through the massive archives and fine your own favorites.

 

The Roma brass band Fanfare Ciocarlia from Romania puts on a highly intense show, as always.

 

 

Paolo Angeli from Sardinia takes the prize for the weirdest instrument, with his heavily modified baritone guitar that’s fitted with several sets of strings, foot controlled hammers to play bass lines, effect units, and much more.

 

 

The Kronos Quartet are magnificent as usual.

 

One-of-a-kind double bass virtuoso Renaud Garcia-Fons did an amazing solo performance.

 

Somehow the 21 (!) musicians and two cheerleaders that form Mucca Pazza managed to squeeze in behind (and on) the desk, and even found space to do choreographys for their hilarious take on marching band music.

 

So Percussion picked up various objects from the office, including coffee mugs and an amplified cactus (!), and used them as instruments in their concert.

Blood Sweat Drum + Bass – On the road to Damascus

 

The Danish ensemble Blood Sweat Drum + Bass is not exactly a big band, but rather a huge band. Comprising nearly 30 members, they are almost twice as many as an ordinary big band. The band includes a a horn section of course, multiple bassists, up to four (!) drummers/percussionists, guitars, keyboards, two vocalists, and even a live electronics player!
Their conductor and composer (and occasional harmonica soloist) Jens Christian Jensen fuses big band jazz with rock and various forms of electronic music. The excellent 2012 album On the road to Damascus is heavily inspired by classical Syrian music, and features the Syrian guest soloists Essam Rafea and Moslem Rahal, playing oud and nay respectively. Jensen’s compositions combine a live electronic solo with inspiration from Ellington in the piece Oud indigo, and borrow Jimi Hendrix’s riffs in Damascus crosstown traffic.

 

This is like no other big band album I have heard, and I highly recommend it.

 

 

 

Here is my Lira review of the album:

Danska BSD+B gör verkligen skäl för benämningen storband; de är hela 25 musiker ledda av kompositören och munspelaren Jens Christian Jensen. Musiken på denna deras femte skiva är inspirerad av Jensens vistelser i Syrien, och två syriska virtuoser på oud respektive ney är gästsolister i de flesta låtar. Även en av de fyra slagverkarna spelar flera arabiska instrument.
Det finns dock också gott om inslag från rock, elektronisk musik (som bandnamnet antyder) och givetvis jazz. Den fyndiga titeln Oud indigo är förstås en blinkning till Ellington men låten i fråga innehåller en lång duett mellan oud och live-elektronik. Bluesy gnaoui hämtar rytmer från gnawa och förgylls av ett bluesigt munspelssolo. Damascus crosstown traffic lånar grunden från Jimi Hendrix låt Crosstown traffic men övergår på ett mycket snyggt sätt till ett arabiskinspirerat tema. Självklart får bandets gitarrist här stort utrymme före ett kraftigt distat solo.
Musiken är mycket omväxlande och stundtals oerhört tung. Jensen har skrivit riktigt snygga melodier men det kanske starkaste jobbet ligger i de komplexa arrangemangen. On the road to Damascus liknar ingen annan skiva jag har hört, och är definitivt något som alla som gillar nyskapande musik bör kolla upp!

L’Arpeggiata – Mediterraneo

 

L’Arpeggiata is most definitely not your average early music ensemble. Directed by the brilliant theorbo player and arranger Christina Pluhar, the Paris-based group includes instrumentalists, singers and sometimes even a dancer from around a dozen countries, and often guest artists from even more countries. In November 2015 the ensemble celebrates its 15 year anniversary, and they have released an album almost every year since the start. Some of the records feature music by a specific baroque composer while others focus on a geographic region.

The latter is the case with the 2013 album Mediterraneo, which contains traditional music from southern Europe. Featured here are guest vocalists and musicians from Greece, Portugal, Catalonia and Turkey, among them fado singer Mísia, in addition to L’Arpeggiata’s regular members. The instrumentarium includes instruments such as baroque guitar, harp, cornett, psaltery, harpsichord, double bass and lots of percussion, but also lavta, lyra, kanun, saz and Portuguese guitar.

 

 

Last year I had the pleasure of attending L’Arpeggiata’s concert in Stockholm where they performed this program. Below is my Lira review of this show.

 

Den trettonde upplagan av Stockholm Early Music Festival invigs genom en konsert med en av de allra mest efterfrågade barockensemblerna: L’Arpeggiata. Konsertprogrammet har titeln Mediterraneo och innehåller framför allt 1600-talsmusik från några sydeuropeiska länder intill Medelhavet, i synnerhet nuvarande Italien och Spanien. Presentatören citerar ensemblens ledare Christina Pluhar: ”havet separerar inte kulturerna, det förenar dem”.
Därmed inleds konserten med ljudet av havsvågor från slagverkaren David Mayorals ocean drum, som intro till den ljuvligt vackra greko-salentinska sången Are mou rindinedha med fin stämsång av Vincenzo Capezzuto och Raquel Andueza. Den följs av den spanska Tres sirenas, som börjar lika mjukt innan rytmerna driver upp intensiteten.
Under konserten spelas inte enbart sånger utan också en hel del instrumentala stycken där de flesta av de för kvällen sju musikerna visar upp sin skicklighet som solister. Exempelvis briljerar Mayoral med ett blixtrande kastanjettsolo, och i en synnerligen jazzig låt följs solon på sinka och melodica av en underbar perkussiv duett med Mayoral och kontrabasisten Boris Schmidt. Cembalisten Francesco Turrisi visar sig vara en virtuos även på tamburello, en italiensk tamburin, i några tarantellor.
På några stycken medverkar även dansaren Anna Dego, i just tarantellorna med oerhört intensiv solodans. Dego är en av de allra mest uttrycksfulla dansare jag sett, inte minst i samspelet med sångarna och musikerna, ibland med ett djupt dramatiskt utspel och andra gånger med enormt kaxiga blickar mot publiken. Även Andueza är närmast överdramatisk emellanåt, men det är likväl effektfullt.
Denna kväll består L’Arpeggiata förutom ovan nämnda av Margit Übellacker på hackbräde, Eero Palviainen som spelar ärkeluta och barockgitarr, och förstås ledaren Christina Pluhar på teorb (vilket liksom ärkeluta är en två meter lång luta).
Pluhar och ensemblen har ofta lekfulla överraskningar på lut, och det mest förvånande denna gång är extranumret. Det är ytterligare en tarantella, men strax bromsas det höga tempot in och Capezzutos intensiva sång glider över i ett slags rappande, med jazzigt instrumentalkomp!
L’Arpeggiata är som alltid briljanta och kreativa, och festivalen kunde knappast ha fått en bättre inledning.
Rasmus Klockljung

Samael – Ceremony of opposites

When I first started listening to music in the early 1990’s, I was heavily into metal (and still am). In 1994 or ’95 I bought a double compilation CD featuring one track each by many of the most significant black metal bands of that period. This was a genre that I was just beginning to discover, and I found several great bands through that compilation, some of which will be featured here on Rasmusic later on.

One track stood out from the others a lot, since it was an instrumental piece, and it ended with a music box playing. The tune is called The Dark, the band was Samael, and I soon purchased the three records they had released at that time. I still consider the third one, Ceremony of opposites, to be one of the best metal albums ever.

In 1997 Samael played their first concert in my hometown Stockholm, but as I was not yet 18 years old I could not go, which of course made me hugely disappointed. So much so that when I learned, about a  month later, that Samael would be playing at the Dynamo open air festival in the Netherlands that spring, I decided to go there to see them. And I did! I had never been to a festival before, but I travelled alone for about 20 hours by train to get to Eindhoven and this gigantic festival with probably 80.000 or so visitors. It might have been crazy to do it, but I had a great time and went to many fantastic concerts. This tells you a little bit about how much I was into this band…

 

Samael are still active, almost 30 years into their career, and this year they have been performing Ceremony of opposites live in its entirety. The excellent show in this video is from Hellfest in France.

 

 

Eric Bibb, Ale Möller & Knut Reiersrud – Blues detour

 

As you probably already know, I’m quite fond of artists who cross genre borders and turn their music into something new. Blues detour is one of my favorite albums of 2014 and features three musicians who fuse the blues with Swedish, Norwegian and Greek traditional tunes. American-born singer and guitarist Eric Bibb has one of the finest and most soulful blues voices I have heard, Swedish multi-instrumentalist Ale Möller plays practically any instrument and genre he can get his hands on, and Norwegian guitarist, saz player and singer Knut Reiersrud has not only played the blues but also done several collaborations with traditional artists from other parts of the world.

 

 

This is their first album together, it’s recorded live and the instrumentation includes not only acoustic guitars, lap steel and harmonicas, but also mandola, saz, various flutes, shawm, trumpet, accordeon, and a reed instrument called clarino. The latter, constructed by Möller and essentially a duduk-like instrument with a clarinet mouthpiece, producing a haunting timbre, is played in the first tune in the video below.

 

 

Here is my Lira review (in Swedish):

Eric Bibb är bluessångare född i USA som i många år bott i Sverige, norrmannen Knut Reiersrud gitarrist med smak för blues och traditionsmusik från många regioner, och Ale Möller spelar ju praktiskt taget alla instrument och genrer han kommer i närheten av.
Tillsammans har de gjort några turnéer under de senaste åren och nu släpps deras första gemensamma skiva, inspelad live. På ett lysande sätt väver de samman olika bluesstilar med nordisk folkmusik, men även sydeuropeisk. Exempelvis visar sig en turkisk saz i Reiersruds händer vara ett ypperligt bluesinstrument, och Möller lägger på sina många flöjter in små melodislingor i flera låtar. Hans rörbladsinstrument clarino ger en närmast spöklik bakgrundsklang till Bibbs dramatiska sång i Nobody’s fault but mine, och Möller sjunger en rebetikasång (jodå, på grekiska) som är riktigt mörk och och tung.
Lite mer renodlad (nåja) folkmusik dyker också upp i form av Ale Möllers munspelstolkning av ett par traditionella polskor. Eric Bibb är gruppens huvudsakliga sångare och flera av hans paradnummer finns såklart med, som Right on time och Needed time. Bibb är en mästare på att sjunga återhållsamt men ändå djupt dramatiskt, som i berättelsen om en svår översvämning.
Det blir inte alla gånger särskilt lyckat när flera på varsitt håll framgångsrika musiker bildar en gemensam grupp, men så är verkligen inte fallet här. Bibb, Möller och Reiersrud är en supertrio där ett plus ett plus ett inte blir tre utan mycket mer än så, och de har gjort en av årets bästa album alla kategorier. Fullständigt briljant!