Skip to content

Big band

Bothnia Rythm Orchestra & Ulvens Döttrar – Månmors gästabud

 

There have been countless collaborations between big bands and artists from other genres, from pop to folk music. Some of those have been really good, others not, but often they take the shape of the solo artist/band being accompanied by the big band.

One project that I really like is the collaboration between the Finnish-Swedish big band Bothnia Rhythm Orchestra and the three singing sisters that make up the folk music trio Ulvens Döttrar from the Åland islands in the Baltic sea. What’s so great about this is that I don’t get the impression that one band is accompanying the other. In fact it does not even sound like there are two bands at all, but rather like one big unit.

 

The songs on this album are all written by the sisters, except two compositions, and arranged by the artistic director of the big band in a brilliant way.

 

These videos are from a concert at the jazz festival in Umeå, Sweden. This also includes a song that is not on the album.

 

 

 

 

 

 

This is my Lira review of the record.

 

Det är långt ifrån alltid det blir särskilt lyckat när exempelvis folkmusik kläs i storbandsdräkt, men så är verkligen inte fallet med Månmors gästabud. Botnia Rhythm Orchestra är ett finsk-svenskt storband som är verksamt på båda sidor av Östersjön, och folkmusikgruppen Ulvens Döttrar hör hemma mitt i densamma, närmare bestämt på Åland.

All musik i detta samarbete är nyskriven, huvudsakligen av en av trions medlemmar, och ypperligt arrangerad. Variationen är mycket stor, från den inledande, suggestiva Genom jorden, vars sångstämmor slingrar sig om varandra, till den kraftfulla Davaj, med tunga rytmer och rått nyckelharpsspel.
De tre systrarna Grüssner som utgör Ulvens Döttrar är huvudsakligen sångerskor, men deras inslag av bland annat mungigor smälter oväntat väl ihop med storbandet, och just det utgör även en otippad klangbotten till basklarinettintrot i en låt. Månmors gästabud är inte folkmusik som kompas av ett storband, inte ens upplevs det som att det är två olika grupper som spelar tillsammans, utan här smälter verkligen rösterna och BRO samman till en enhet. Därför, och inte minst tack vare starka låtar och mycket skickliga musiker, är detta en alldeles utmärkt skiva.

Blood Sweat Drum + Bass – On the road to Damascus

 

The Danish ensemble Blood Sweat Drum + Bass is not exactly a big band, but rather a huge band. Comprising nearly 30 members, they are almost twice as many as an ordinary big band. The band includes a a horn section of course, multiple bassists, up to four (!) drummers/percussionists, guitars, keyboards, two vocalists, and even a live electronics player!
Their conductor and composer (and occasional harmonica soloist) Jens Christian Jensen fuses big band jazz with rock and various forms of electronic music. The excellent 2012 album On the road to Damascus is heavily inspired by classical Syrian music, and features the Syrian guest soloists Essam Rafea and Moslem Rahal, playing oud and nay respectively. Jensen’s compositions combine a live electronic solo with inspiration from Ellington in the piece Oud indigo, and borrow Jimi Hendrix’s riffs in Damascus crosstown traffic.

 

This is like no other big band album I have heard, and I highly recommend it.

 

 

 

Here is my Lira review of the album:

Danska BSD+B gör verkligen skäl för benämningen storband; de är hela 25 musiker ledda av kompositören och munspelaren Jens Christian Jensen. Musiken på denna deras femte skiva är inspirerad av Jensens vistelser i Syrien, och två syriska virtuoser på oud respektive ney är gästsolister i de flesta låtar. Även en av de fyra slagverkarna spelar flera arabiska instrument.
Det finns dock också gott om inslag från rock, elektronisk musik (som bandnamnet antyder) och givetvis jazz. Den fyndiga titeln Oud indigo är förstås en blinkning till Ellington men låten i fråga innehåller en lång duett mellan oud och live-elektronik. Bluesy gnaoui hämtar rytmer från gnawa och förgylls av ett bluesigt munspelssolo. Damascus crosstown traffic lånar grunden från Jimi Hendrix låt Crosstown traffic men övergår på ett mycket snyggt sätt till ett arabiskinspirerat tema. Självklart får bandets gitarrist här stort utrymme före ett kraftigt distat solo.
Musiken är mycket omväxlande och stundtals oerhört tung. Jensen har skrivit riktigt snygga melodier men det kanske starkaste jobbet ligger i de komplexa arrangemangen. On the road to Damascus liknar ingen annan skiva jag har hört, och är definitivt något som alla som gillar nyskapande musik bör kolla upp!