Skip to content

Sweden

Bothnia Rythm Orchestra & Ulvens Döttrar – Månmors gästabud

 

There have been countless collaborations between big bands and artists from other genres, from pop to folk music. Some of those have been really good, others not, but often they take the shape of the solo artist/band being accompanied by the big band.

One project that I really like is the collaboration between the Finnish-Swedish big band Bothnia Rhythm Orchestra and the three singing sisters that make up the folk music trio Ulvens Döttrar from the Åland islands in the Baltic sea. What’s so great about this is that I don’t get the impression that one band is accompanying the other. In fact it does not even sound like there are two bands at all, but rather like one big unit.

 

The songs on this album are all written by the sisters, except two compositions, and arranged by the artistic director of the big band in a brilliant way.

 

These videos are from a concert at the jazz festival in Umeå, Sweden. This also includes a song that is not on the album.

 

 

 

 

 

 

This is my Lira review of the record.

 

Det är långt ifrån alltid det blir särskilt lyckat när exempelvis folkmusik kläs i storbandsdräkt, men så är verkligen inte fallet med Månmors gästabud. Botnia Rhythm Orchestra är ett finsk-svenskt storband som är verksamt på båda sidor av Östersjön, och folkmusikgruppen Ulvens Döttrar hör hemma mitt i densamma, närmare bestämt på Åland.

All musik i detta samarbete är nyskriven, huvudsakligen av en av trions medlemmar, och ypperligt arrangerad. Variationen är mycket stor, från den inledande, suggestiva Genom jorden, vars sångstämmor slingrar sig om varandra, till den kraftfulla Davaj, med tunga rytmer och rått nyckelharpsspel.
De tre systrarna Grüssner som utgör Ulvens Döttrar är huvudsakligen sångerskor, men deras inslag av bland annat mungigor smälter oväntat väl ihop med storbandet, och just det utgör även en otippad klangbotten till basklarinettintrot i en låt. Månmors gästabud är inte folkmusik som kompas av ett storband, inte ens upplevs det som att det är två olika grupper som spelar tillsammans, utan här smälter verkligen rösterna och BRO samman till en enhet. Därför, och inte minst tack vare starka låtar och mycket skickliga musiker, är detta en alldeles utmärkt skiva.

Eric Bibb, Ale Möller & Knut Reiersrud – Blues detour

 

As you probably already know, I’m quite fond of artists who cross genre borders and turn their music into something new. Blues detour is one of my favorite albums of 2014 and features three musicians who fuse the blues with Swedish, Norwegian and Greek traditional tunes. American-born singer and guitarist Eric Bibb has one of the finest and most soulful blues voices I have heard, Swedish multi-instrumentalist Ale Möller plays practically any instrument and genre he can get his hands on, and Norwegian guitarist, saz player and singer Knut Reiersrud has not only played the blues but also done several collaborations with traditional artists from other parts of the world.

 

 

This is their first album together, it’s recorded live and the instrumentation includes not only acoustic guitars, lap steel and harmonicas, but also mandola, saz, various flutes, shawm, trumpet, accordeon, and a reed instrument called clarino. The latter, constructed by Möller and essentially a duduk-like instrument with a clarinet mouthpiece, producing a haunting timbre, is played in the first tune in the video below.

 

 

Here is my Lira review (in Swedish):

Eric Bibb är bluessångare född i USA som i många år bott i Sverige, norrmannen Knut Reiersrud gitarrist med smak för blues och traditionsmusik från många regioner, och Ale Möller spelar ju praktiskt taget alla instrument och genrer han kommer i närheten av.
Tillsammans har de gjort några turnéer under de senaste åren och nu släpps deras första gemensamma skiva, inspelad live. På ett lysande sätt väver de samman olika bluesstilar med nordisk folkmusik, men även sydeuropeisk. Exempelvis visar sig en turkisk saz i Reiersruds händer vara ett ypperligt bluesinstrument, och Möller lägger på sina många flöjter in små melodislingor i flera låtar. Hans rörbladsinstrument clarino ger en närmast spöklik bakgrundsklang till Bibbs dramatiska sång i Nobody’s fault but mine, och Möller sjunger en rebetikasång (jodå, på grekiska) som är riktigt mörk och och tung.
Lite mer renodlad (nåja) folkmusik dyker också upp i form av Ale Möllers munspelstolkning av ett par traditionella polskor. Eric Bibb är gruppens huvudsakliga sångare och flera av hans paradnummer finns såklart med, som Right on time och Needed time. Bibb är en mästare på att sjunga återhållsamt men ändå djupt dramatiskt, som i berättelsen om en svår översvämning.
Det blir inte alla gånger särskilt lyckat när flera på varsitt håll framgångsrika musiker bildar en gemensam grupp, men så är verkligen inte fallet här. Bibb, Möller och Reiersrud är en supertrio där ett plus ett plus ett inte blir tre utan mycket mer än så, och de har gjort en av årets bästa album alla kategorier. Fullständigt briljant!

Refused live 2015

When I was a teenager in the 1990’s, punk was one of the genres of music that I was into the most, and I went to hundreds of punk gigs in those years. One of the bands that I saw over and over again was Refused. They toured pretty much constantly until they split up in 1998, and during a period of three to four years I saw them live probably 15 times or more.

Most of those gigs took place in tiny cellar clubs, and since Refused always put on a great live show and were moving around on stage almost all the time, the small room very quickly became steaming hot.

The band reunited in 2012 to do a world tour, and in the summer of 2015 they released their first album in 18 years, entitled Freedom. The live show below was taped when the record had just been put out and features some of the new songs as well as old ones. As you can see, Refused have still maintained quite an intensity on stage.